Ibland vaknar man bara och känner att nä jag orkar inte.. nu har jag förvisso många såna dagar men de flesta dagarna kan jag faktikst resa mig ändå och räcka långnäsa åt den där fula tanken att jag inte orkar!
Men senaste dagarna har jag inte ens klarat av att ta mig ur sängen med ett leende... jag har gått från att vara positiv till allt mena på att det alltid finns en mening opch faktikst tro på det..
Till att bli en bitter jävla kärring som inte ens orkar med mina vänner eller mig själv.. jag försöker men känner att jag ständigt misslyckas..
Jag blir knappt ledsen när jag måste ställa in saker trots att jag förr hade blivit så besviken på mig själv och menat på att finns det envishet finns det ingen som helst anledning till att man inte gör nånting!
Jag har även varit en människa som skytt tabletter och mediciner i alla dess former som pesten idag tar jag 20 om dan för att ens fungera! det börjar kännas som att disgnoserna och alla bokstäverna har fått tagit en för stor del i mitt liv på sistonde... jag tycker det känns hemskt att känna så men samtiidgt känner jag att jag inte kan göra så mycket åt det heller då jag faktikst (trots att jag egentligen inte vill) börjar inse att jag faktiskt är sjuk och att jag har disgnoser jag måste börja ta hänsyn till! Även om jag varken vill eller anser det vara acceptabelt tat låta sjukdomen vara mitt liv.. men jag känner att jag behöver ås mycket mer hjälp och pepp än vad jag faktiskt har att till gå för att jag inte ska hamna där..
Jag vet också att detta antaglöigen är en svaka som är en kombination i att det dela är mörkt/kallt/jobbigt tat ta sig fram genom snön/medcin effekter/och en massa massa andra saker som spelar in.. men ärligt talat så är jag nog så långt ner under skorna denna gång så att inte ens jag fölrstår hur jag ska ta mig upp den där tjejen som alltid hade en plan har endast en plan och det är att det borde lösa sig men hur det vet jag inte för den biten orkar jag inte analysera... jag har fullt upp att anslysera alla fel jag gör och alla brister jag har och som jag dessutom är alldeles exepcionellt talar om för mig så ofta jag kommer åt..
Ekonmin har ju aldrig varit bra för oss men så häör illa har det aldrig varit jag önskar att jag kunde säga att jag ser en lösning men nä.. får se vart detta slutar då allt bara krånglar vi får inte rätt papper, det drar ut på tiden och ja allt som inte ska eller får hända händer ju såklart oss.. dessutom så får vi en massa extra kostader hela tiden så jag håller på att bli galen det är självrisker hit och dit just nu och lite till.. blir snart knäpp...
sen kan vi ta det här exeplet med att vara 4 av 5 som troligen har npf disgnoser och som alla har våra behov som ska klaffa med varandra och det ska funka och det ska vara fyrkantigt och så blir det högtider så det inte alls är fyrkantigt eller en massa annat som gör att det inte går att hålkla det fykantigt!! typ som skador som kräver vård och annat som gör att det bara inte går att göra nått annat än att kliva ut fårn fyrkanten det tar FLERA dar innan det är soom vanligt igen och då är det inte bara en som ska komma tillbaka till fyrkanten UTAN 4 stycken.... det blir lätt ganska problematiskt i mellan varven.. har blivit många hemma dagar för mellersta för att det ska bli så lite konsekvenser som möjligt för honom efter att vi varit i väg på aktiviteter eller annat. men det krävs så mycket mer än vad folk förstår... MEN ÄNTLIGEN har vi fått ett eerkännade från BUP dock i sollentuna att det m'rks tydligt att han kräver mer än andra barn i den åldern och det känns ganska skönt att få höra att det inte bara är vi som känner det utan att vi faktiskt får ut nått av att vi jobbar jämt med honom.
jag tror också att i takt med att jag blivit sämre i mina fysiska diagnoser så har min psykiska dignoser fått vatten på sin kvarn så även om jag inte är helt veck så får jag kämpa mycket med mig själv också vilket jag inte behövt sen jag var yngre.. jag tar åt mig oftare av vad folk säger jag komplar det till förr och hur det var då och jag tror jag har glömt bort hur jag lärt mig kommunicera på ett vettigt sätt... så numera väljer jag att backa och hoppas på att folk låter mig... i alla lägen utom när det gäller familjen men alltt som rör mig backar jag bara för jag orkar inte driva min rätt eller min sak utan jag backar hellre oavsett vad de ger mig för konsekvenser.. jag känner att depressionen är latent och visar ständigt mig sin närvaro..
Sömn är inte nått som är lite spännande.. jag är jätte trött hela tiden och trots att jag tidsmässigt säkert sover tillräckligt så är det långt ifrån en bra eller vettig sömn då jag aldrig är pigg eller känner mig utvilad.. smärtan gör ju dessutom att jag vaknar flera gånger under min sömn och det göär ju att jag aldrig kommer ner i djupsömn eller får den där vilan som är så nödvändigt.