Sitter i alla fall inne hos de små och hoppas på att nattningen ska gå fort haha kan ju önska i alla fall även om jag vet att de aldrig händer.. men hoppas i alla fall eftersom att jag måste ut till bilen igen och hoppas på att jag ska få upp bilen igen.... då maken ska till jobbet i morgon.. och barnen de små till skola och förskola.. den stora är hemma med feber och hosta eller ja astma och svårt att andas låter de mer som än förkylning... Hur som bilen måste upp.. skulle behöva ta mig till läkarn med den stora och även ta mig till provtagning samt påfyllning av b12...
Dessutom så ju senare de bli i kväll ju kallare lär de bli och ju mer blir jag påverkad osv osv... som vanligt i min värld allt jag gör för konsekvenser... känns som att inget jag gör bara kan få vara bra..
Ang maken märker att många det är sig på att jag inte bara lämnar honom
1 Det är inte bara att lämna någon när man har barn ihop
2 han har för mindre än 3 månader sen börjat arbetsträna och han har depression, utmattning, diskbrock i ryggen och så sina nog diagnoser.
3 jag hjälper honom organisera och funktionerna i många lägen det skulle ju inte bli mindre att göra det för två hem och då han dessutom skulle ha mina barn hälften av tiden skulle jag ändå få hjälpa honom med mycket då som inköp, fixade och ordnade med barnen så varför skaffa mig själ. Mer jobb och NEJ jag skulle aldrig någonsin ta bort barnens rätt till båda sina föräldrar. Han må inte alltid göra som alla andra tycker han borde men han är likförbannat deras pappa biologiskt eller inte han är deras pappa alla 3!
En vän sa till mig idag att det är tragiskt att ni tappat det ni hade för när ni funkar båda två så kompliterar ni verkligen varandra och så är det. Men när båda mår dåligt och samhällets stöd inte finns som de ska och all kraft måste gå till att överleva och kämpa på finna inte orken att engagera sig i varandra också... och jag är nog största boven i det egentligen då jag är den som inte kan fokusera på kärlek och oss när barnen är sjuka eller har ångest och det då jag som har svårt att släppa efter en jobbig kväll.. även jag som har svårt att ge av mig själv när jag tänker på vad alla andra skulle säga om jag klarar av mys men inte att jobba osv osv.. ja till och med mitt kärleksliv analyserar jag sönder mellan. Varven...
Jag är den som inte orkar med att folk frågar var maken tog vägen på spelet för att han pausar och myser med mig.. jag är också den som försöker hålla mig vaken tills han ska lägga sig so. Oftast slutar med att jag ändå somnar och eftersom att jag har sömnproblem så låter han mig sova... och och och ja ni förstår det är faktiskt inte ens fel att två träter eller i det här fallet inte har ett kärleksliv... varken närhet eller fysiska aktiviteter som kramar...
Vi pratade lite om de nu innan jag gick in till barnen då jag letade efter den andra burken med låsspray... då menade han på ja men krama och pussa på ... medans jag så nej tänler jag inte för så har det aldrig varit innan det då du som tagit initiativ så varför skulle jag.. (va dumt menar ni på nu ja möjligt men det funkade ju bra förr.. och varför ändra på ett vinnande koncept tänker jag) och vips så var han inte så dum längre utan jag som har svårt att ändra på det som varit... jag som vill tillbaka och inte gå framåt.... Vi jobbar på våra saker separat och ingen av oss prioriterar oss iofs så finns inte riktigt den tiden heller längre då barnens läggning tar timmar och därefter ska det fixas och hängas tvätt varvas ner andas etc att då ha "en grej" till att göra lockar inte.. Vi är för bekväma med att vi vet vart vi har varandra.. kanske också de faktum att vi förr hade barnvakt när vi börja dejta även nån enstaka gång efter att W kom sen har det eskalerat.. när jag inte är hemma fixar jag barnvakt i bland till maken men när vi är båda åker en av oss i väg aldrig tillsammans utan barn.. det kan så här i efter hand kanske ses som korkat då vi antagligen hade behövt det.. nu känns det som att de kvittar då vi är sida vid sida och inte som ett längre innan. Så komplicerade vi alltid varandras svagheter och stöttade varandra.. nu vet jag inte jag serverar stoppar huvudet i sanden och kör på helt enkelt.. jag orkar inte leta efter de bra i mitt liv jag satsar allt på barnen bli överlycklig varje gång jag klarar av en lämning och hämtning utan att falla ihop är jag dessutom i tid så är de nästan så att jag fäller en tår..
Jag misslyckas med de mesta jag företar mig nu för tiden.. jag misslyckas att vara fru, jag misslyckas med att vara en exemplarisk förälder som både kommer i tid och meddelar i tid osv jag är en hemsk klient till advokaten som inte alls skickar alla papper jag borde.. en ännu hemskare vän som typ aldrig hör av mig knappt Så jag svarar när folk hör av sig... jag faller ihop pga min kropp och kan inte ens ta mig fram vettigt... kommer inte in i bilen och jag klarar inte ens av att hitta reservdelar till bilen jag som jag behövde så jag gav upp och bad min bilmek ta de istället... jag orkar knappt ta hand om det jag måste än mindre om allt jag borde... och allra t om sånt jag önskade att jag kunde ta tag i..
Så ja jag är inte så jävla bra som folk verkar tro.. maken han försöker i alla fall arbetsträna och han pratar åtminstonde med folk även om de är för att de spelar samma spel.. men jag sitter och analyserar sönder mitt liv på en blogg och för konstaterande efter konstaterande.. och inser att jag gör inte speciellt mycket vettigt heller om dagarna..
Jag önskar allt bara kunde vända och att jag kände att nått gick åt rätt håll nån gång inte att det alltid dyker upp nya problem så fort nått annat har löst sig.. framåt det är ett ord som jag sedan länge tappat ordförklaringen för vet inte ens vad det betyder längre tror jag... va så länge sen något bara gick bra och föll till våran fördel.. men va är det man säger skit ska skit ha så jag lär ju va en stor sådan...
Man får vad man förtjänar så ja jag måstr ju som jag sagt tidigare varit fruktansvärt hemsk som människa..
Iofs efter att ha sagt till maken i kväll att han troligen liknar sin far så är jag elak men tillslut tryter ävrn mitt tålamod.. jag har flera gånger bett maken att inte säga vissa saker och att inte vara grinig på barnen för saker som hände för flera dagar sen.. men det verkar inte gå in. Och för nån dag sen pratade jag med min Egen pappa och han menade på att eftersom att maken hatar/hatade sin pappa så skulle jag kunna honom med denne sk man.. och just där och då menade jag på att så kunde jag ju inte göra men bägaren rann över i kväll efter att ha lyssnat på maken klagade över barnens ljudnivå hela eftermiddag till människorna i andra änden av headsetet och att de gärna fick köpa barnen.... så blev jag less och slängde ur mig det värsta jag kom på du är Nog typ som som din far var... Du är elak när du säljer barnen och klagar hela tiden men inte gör något åt det men klaga går bra.. jag tappade humöret jag önskar jag orkade bråka mer om det för barnen är mitt allt... hade de inte varit för att min kropp inte tycker att jag får vara gravid och för att maken säger nej hade jag velat ha minst 2 till. Jag har alltid drömt om en stor familj en familj där man alltid har nå. Och man aldrig är ensam, utanför eller känner sig glömd. Glädjen av alla andras skratt och alla små fötter som Tassar. Alla förstagånger och framför allt för att få uppleva lyckan när alla mår bra då maken aldeig mått så bra som när han var hemma med C det året. Aldeig sett nån man skina så som han gjorde. Han var den manliga varianten av mig fast mycket mer exemplarisk han städade, tvättade, lagade mat tills jag sluta osv osv perfekta hemmafrun.... sånt gjorde aldrig jag jag var i väg på öppna förskolan lekte med barnen var ute jämt och umgicks med alla som gick att umgås med osv men det bästa av allt följa alla framsteg hos det lilla lilla barnet detvär ju så fantastiskt detta såklart alltid fantastiskt med framsteg även hos de lite större barnen men de små det är verkligen ett under varje gång första leendet man smälter.. Första gången de tar sig fram på golvet osv...jag smäller som en isbit i ett varmt rum tänk att få uppleva det gång på gång.. men nu är det slut med de.. och me tanke på vad andra sagt när det av olika anledningar kommit på tal så skulle jag nog inte våga yttra om det nu skulle vara så att jag faktiskt skulle bli gravid heller så det är väl lika bra att alla är eniga och jag bara rättar mig efter det istället bäst så lugnat så...
Konflikträdd tänker ni nu nä men fruktansvärt less på att bråka i onödan rättar man sig efter andra blir det oftast mindre bråk