Bokstavskombon

Ett nytt försök att skriva blogg.. om livet, om sjukdomarna, föreningarna, myndigheter, bilar mm allt som förekommer i ett liv som sjuk, när man har flera diagnoser som beträder våran familj. Bokstäverna berör vår familj på olika sätt i olika tid. Våra anpassningar för att få vårat familjeliv att fungera men också kampen man ständigt har med alla myndigheter och bland människor som saknar kunskap om olika kombinationer av bokstäver.. Mina huvuddiagnoser är EDS Ehler-Danlos Syndrom en bindvävsdefekt som gör att ledarna glider/hoppar ur led och musklerna jobbar i överflöd ständigt. Vilket i sin tur skapar trötthet och som senare även kan slå över i former där man blir orkeslös. Jag har diagnosen fibromyalgi, adhd, psoriasis, utmattningssyndrom, utbränd, dyxelesi men störst av allt så lider jag av envishet!.

Jag är inte bra på det här...

jag ser mig själv som min största fiende.. jag vet att jag mentalt sabbar för mig själv, jag vet också att ju mer medveten jag är att jag har de tankarna ju mer kommee jag omedvetet blir bättre på att inte tillåta mig själv att i onödan faktiskt kränka mig själv hur dumt de än låter. 

så här är det: om jag inte kan med fysiska eller andra typer av bevis kan bevisa för mig eller andra att jag inte är bra på något så måste jag ju fortsätta analysera situationen och konstatera både bra och dåliga saker!  jag kan ju omöjligt bevisa något som visar sig vara fel. 

ta dagen tex. jag tog mig utanför dörren, jag hade gjort ett kort till födelesdagsbarnet, jag var med på firandet, jag skrattade flera gånger under kvällen, jag blev peppad och klappad på, fick stöttning. blev bjuden på både mat,  fika, snacks och dryck.  det var allmänt väldigt trevligt, myvket folk, lite hög ljudvolym lite så man önskar man kunde vrida ner bruset lite för att få vila lite. allt detta trots att jag både oroade mig för att bryta ihop x antal ggr, inte riktigt passa in som vanligt (nu råkar de ju iofs vara så att just detta folk passar jag in med ganska bra, scoutfolk är den enda plats där alla har en roll och styrkorna är de som ses resten är LPP =löses på plats) , Men ändå jag är alltid lika rädd att smekmånaden ska vara över trots att den pågått i ett par år nu..  
men som vanligt så oavsett gång, oavsett folk, oavsett hur länge sen det var man sågs osv inget av det spelar någon roll för här är alla lika!! alla är lika viktiga och alla får ses, ta plats, komma med ideer osv. Jag blir lika chockad och facinerad varje gång. För ärligt talat en scout är ju som vilken människa som helst, de är ju ingen egen sort eller annorlunda än en friidrottare eller en ryttare eller vad de än må vara ändå är det så enormt stor skillnad. idag har jag varit i väg mellan 16-22 det är nog det längsta jag varit hemifrån oxh utanför dörren i sträck sen innan sommaren!! men framför allt är det definitivt de längsta jag varit bland folk sedan barnen togs ifrån oss.  Jag kände mig definitivit inte helt bekväm mycket för att jag för länge sen tig beslutet att INTE svara jodå de är bra om de inte är det, ett delmål i att sluta ljuga, förvrida sanningen, underhålla det som ligger bakom men framför allt få en mer ärlig bild min egna person och mitt mående. jag började ändå dagen med att svara jo det är bra... MEN det är ju inte bra, hur skulle det kunna vara bra? jag har blivit i fråntagen mina tre barn den som mår bra då måste ju antingen vara så otroligt stark eller så är personen  på någotsätt inte känslomässigt sammankopplad med barnen nånting är inte som det ses som en normal reaktion. så när frågorna blir mer personliga som hur man kände födelsedagsbarnet osv och man kom fram till gemensamma intressen och saker som att jaha ja då ses vi kanske då och då och jag verklihen inte kan förmå mig att ljuga inte ens en vit lögn att ja kanske det.. utan tvekar men sen säger som de är att barnen är placerade och att jag inte vet om jag kommer att vara delaktig eller inte.. och självklart blir de följdfrågor.. och där sitter jag och undrar va tusan var det där bra för!!! Men samtidigt så tar jag hellre 1000 frågor och allt känslomässigt och kan stå för allt även om jag förstår att folk undrar vilken typ av mamma jag är som förlorat mina barn!! 

och det gör ju att tankarna fortsätter fundera och analysera kring allt och ingenting.. men jag kritiserar och pekar på allt jag kan hitta hur illa de ser ut att barnen inte får bo hemma, att vi inte träffar barnen osv... även om jag vet hur alla utredningar och allt ser ut så är det vid första anblicken inte speciellt troendeingivande att blivit av med sina barn definitivt inte av en myndighet som dessutom ska jobba utifrån barnens bästa och itifrån de så är jag antingen inte riktigt riktig eller så måste jag ha misslyckats ganska katastrofalt med tanke på att jag inte fått behålla ett enda av mina barn!!!  är ingen jag rent spontant skulle vilja ha runt mig eller i närheten av mina barn åtminstonde inte utan förklaring, kännedom av personen eller åtminstonde ha någon typ av vetskap om hur denne person funkar... och då vet ju jag ändå att soc inte har underlag för allt dw varken säger eller gör... jag vet också att dwt inte alls behöver vara en dålig person (även om såna också finns).
  och ändå känner jag så här hur ska dem som inte har hft kontalt med soc eller ens vet att dem är inte heller några man kan lita på trots att deras fokus är Barnens bästa... eller ja det är det som är tanken... så jag kan ju förstå vad allas tankar är.. men samtidigt känns de skönt att vara så öppen och ärlig att jag vågar att vara öppen och låter den som vill och som ändå känner mig får läsa och sedan återge sin uppfattning.. det har gjorr att jag inser atr jag har rätt i min åsikt att jag är inte den de beskriver det är deras tolkning av mig och den stämmer inte alls...  det är så det går upp för mig hur illa ställt de är när man kan tolka vad man vill och bara de hamnar på papper ac en myndighet så är det plötsligt sant inget som bevisar eller styrker det behövs alls.. det är fritt fram för en handläggare att tolka och sedan prenta ner det... allt utan att kolla upp eller ens fråga kring de för det enda som har betydelse i slutändan är vad som står i papprena trots att det inte behöver finnas någon sanning i det hela!! 


men nej nu ska jag försöka stänga av tankarna och sova lite.. lär bli svårt ända tills nästa beslut kommit.. men måste ju försöka om inte annat för att låta kroppen vila i alla fall.. 


Fredagkväll

Jaha då står vi här ytterligare en fredag utan barnen...  fjärde på rad, hjärtat brister och jag kan inte låta bli att fundera hur varannnan veckas förädrar klarar av stressen att vara utan sina barn varannan vecka... Själv är jag redan traumaterserad av att inte få vara med mina barn och de har på söndag varit borta totalt 1 månad...
 
Idag har vi ÄNTLIGEN fått besked om hur umgänget ska se ut ovh tjejerna blir varje vecka medans grabben troligen blir varannan utifrån att han är placerad utanför stan... även om det fortfarande är sjukt tufft utan barnen så får vi ändå regelbundet umgänge med våra små... det är en klentröst men vi slipper all andrahandsinfo att förlita oss på!!! vi får själva se och bilda oss en uppfattning på hur barnen mår!
 
På fredag ska vi upp förhandlingar i Förvaltningsrätten i Uppsala... det Ska bli oerhört jobbigt samtidigt som det ska bli väldigt spännande och även intressant att se vad som det finns bevis för och vad som är rena och skära påhitt och inte alls underbyggd fakta... Varken journaler från läkare samt psykologer eller andra instanser som är fakta och inte tolkningar! det räknas inte att det är en åsikt utifrån eget tycke och smak utan rena fakta uppgifter!
 
Att säga att någon springer runt och äter hos alla, att man hör skrik och gap när dem som bor emellen inte gör det och ingen vet vem ungen ätit hos trots att det hävdas att de aldrig är någon som har koll!  Att sitta med barnet i knät eller att ha koll genom fönstret är ganska stora skillnader men bara för att man inte ständigt är uppepå barnet betyder inte det att man inte har koll... att inte få höra från barnet själv vart det går utan att alltid behöva ta reda på det själv utifrån bristande kommunikation från barnets sida är inte det samma som att man inte vet vart barnet är!
 
Att säga nej och barnet ändå går ut är i min mening en rymning OAVSETT om jag vet vart barnet befinner sig eller inte! även om jag så ser barnets väg, tanke etc så är det fortfarande utförande av olovlig handling i min mening!
 
Vi satt på möte i dag och antagligen inbillar jag mig eftersom att jag trott förr att vi nått fram och kunnat få ett samförstånd mellan oss och soc! Men idag kändes det som att vi åtminstonde fick dem att förstå att vi visste tar ansvar och att vi visste gjort en massa saker för att saker och ting ska bli bättre! framför allt fick vi det nedskrivet att vi haft en massa kontakter med instanser som de inte haft en aning om trots att vi upprepade gånger har sagt det men ja som sagt väljer man att inte lyssna och tolka allt negativt och tro att för att man inte stoltserar med barnens toabesök etc  så kan man ändå utföra det så ja då tar det tid innan man får fram det som är viktigt detta är 2 mötet sedan barnen lämnade oss.  i min mening borde vi ha haft minst ett möte i veckan för att både få info men också för att ha diskuterat flertalet av dessa saker  tidigare! 
 
Som sagt jag hoppas att nästa fredag kommer att gå bra och att vi får rätten på vår sida och att barnen kommer hem MEN jag förväntar mig det inte!

barnens bästa i fokus

Ja barn är ALLTID VÄRDA BARA DET BÄSTA!! 

men innebär de att andra får tolka saker oxh fatta beslut utifrån det?! Är det barnets bästa att inte kunna styrka saker med läkarintyg, beslut från myndigheter, samt skriftliga inlämnade uppgifter från t.ex. skola samt förskola! är det verkligen att låta EN eller ev TVÅ partiska personer ha samtal och utifrån det skriva precis vad dem vill det behöver alltså inte ens vara så som personerna sagt! inte ens vara sant eller huvudtaget uppfattat på ens nästan rätt sätt.. 


en utredning från socialtjänsten behöver alltså inte ha några som helst bevis för vad som står! vad de menar på att andra har gjort eller inte har gjort. det är även helt okej att skriva att saker är på ett visst sätt trots att man själv inte har sett det utan dem kan ta det från vem som helst och göra det "sant" genom att skriva det i utredningen!! 

är detta verkligen BBIC . jag kan tycka både utifrån erfarenhet och även utifrån att jag vet att bara för att jag uppfattar saker på ett sätt är det långt ifrån säkert att andra menade det på just det sättet !!  ja självklart slår man sin barn, man kastar ut dem eller hela tiden talar om att barnet inte har någon plats hos en ja då ska man självklart inte ha barnen.. 

videon visar hur forskning och även konkrwta bevis på att socialtjänstens utredningar inte är rättssäkra eller kan tros på rättupp och ner då inga bevis behövs utan de mesta är tolkningar!!
https://m.youtube.com/watch?v=REAShw52yoA&feature=youtu.be

Men ärligt talat för att jag söker hjälp för barnens skull, att jag söker vård för ev skador, svårigheter eller utslag! att läkaren sedan skickar oss vidare det är inte jag som styr jag kan enbart ge det jag vet, uppfattat och sett. om läkaren sedan hittar något hen vill undersöka så kan jag lova att jag som mamma inte kan påverka dem så pass att de gör det om de inte tror eller anser att det finns ett behov! jag kan heller inte manipulera fram utslag på kort eller på barnet om det inte finns utslag där! Framför allt får man inte diagnoser för att någon lekman får för sig att hitta på saker!! Det sätts av fakta och med underlag som är fram forskade och som det finns KONKRETA bevis för att så här ställer man en diagnos! det är heller inte möjligt att fuska eller att låssas utan det för utbildad personal samt tester är mycket enkelt att se igenom. 

INGEN SKULLE VARA GLADARE ÄN JAG om mina barn hade sluppit ärva mitt Skit från mina gener... 

adhd, allergier, astma, eds, psoriasis, dyxelsi, fibromyalgi, överröliga leder, osv osv vid något tillfälle har jag räknat mina diagnoser och jag har väl 20 stycken eller nått liknade. MEN jag låter dem aldrig stoppa mig, vissa saker blir ibland mycket mer komplicerat MEN jag lyckas ändå genomföra det mesta jag tar mig för. Mycket kanske för att jag inte anser att en diagnos betyder att jag varken har möjlighet eller anledning till ha det som ursäkt men det kan ju vara en förklaring till varför jag inte kan gå utan hjälpmedel eller varför jag trots flera år av rehabilitering inte blir bättre i kroppen osv. 

min adhd märks nog inte så ofta som jag förstått det då de flesta undrar om jag skojar när jag säger att jag har den diagnosen.. Men nu ska jag tala om något som jag sällan sagt till egentligen någon utanför psykiatrin, sjukvården etc. 
Jag blir sällan arg numera jag kan absolut reagera och jag kan höja rösten men inte för att jag är arg utan över förtvivlan att någon missförstått mig eller mina handlingar så katastrofalt att det blivit så tokigt att någon för de första uppfattar mig på de sätten när jag aldrig utgår från mig eller vad jag vill... jag lägger ifrån mig mitt, jag dansar efter andras pipor för det mesta. för några år sedan skulle vem som helst få mig att pussa deras fötter om de så hade velat.. då jag var så kränkande mot mig själv att jag faktiskt inte förstod eller trodde mig ha rätt att säga nej eftersom att jag var ju bara så jobbig, så konstig, så annorlunda osv att jag kunde väl inte ta plats mer än nödvändigt.. att jag dessutom var tjock och alltid tog mycket mer plats än andra gjorde också att jag valde att hålla mig i bakgrunden.. jag såg inte allt de här då. men när jag träffade min man blev han rasande över hur jag betedde mig varför jag aldrig sa ifrån eller varför jag aldrig bad om något osv.. först då förstod jag att jag måste nog börja fundera kring om jag är den här förlorade individen som är den enda som inte får ta plats eller ha önskemål eller ja allt..  att vara tvingad att säga nej pga tidsbrist mm var i min värld lika förrödande som att klappa till någon jag kunde ju inte säga att jag var trött inte hann eller att det fanns annat som var viktigare jag var inte så viktig att jag hade rätten.  observera att om någon annan förklarade samma senario för mig så blev jag arg ocg menade på att människan visste hade rätten att säga nej och att den personen måste se sig själv som den viktigaste personen i deras liv.. de skulle gå sönder till slut annars. så det är ju och har aldrig varit så att jag inte vetat eller förstått att så är det utan bra den totalt ovettiga och oförklarliga nedvärderade synen på mig själv att jag får nog fan va glad att jag ens får vara närvarande eller att jag ens får vistas på samma plats som andra.  Idag har jag en lite bättre självbild och jag kan säga nej utan att världen runt mig skulle kollapsa i min mening. men det har tagit mig år!! och min hjärna går på högvarv hela tiden och ältar och analyserar allt jag gör idag mycket mycket snällare än någonsin tidigare. men jag har lång väg att gå Innan jag är villig att släppa helt att jag kanske skulle kunna vara sämre än andra och att jag skulle erkänna att jag har precis samma rättigheter som andra dit kommer jag nog aldeig rent känslomässigt... även om jag rent krasst förstår och kan uttala det men jag känner det inte!!

just nu analyserar jag sönder mina 12 senaste år utifrån att soc tagit mina barn med orden att jag psykiskt och fysiskt skulle misshandla mina barn att jag är självupptagen och att allt alltid handlar om mig!!  trots min otroligt skeva självbild kan jag faktiskt inte hitta stunder under dessa 12 år som jag skulle ha utfört dessa handlingar jag kanske är totalt dum i huvudet men jag har aldrig någonsin varit självupptagen eller någonsin gjort något för min egenskull som skulle skada barnen på något sätt det mesta jag gör gör jag just för barnen eller med tanke på barnen osv så nej jag anser att de behövs bevis som kan förklara för mig vart jag har varit självupptagen eller låtit mina känslor gått över på barnen då jag llt som oftast brukar gå emot mina egna principer och inte låta mitt styra utifrån att jag ska vara så korekkt som möjligt!!! en ytterligare nackdel med min adhd.. jag har lärt mig med åren att jag inte alltid kan se misstag som världens undergång utan att jag istället får ta lärdom av det hela.


aja många tankar blir det och ont i hjärtat har jag av saknaden efter att få krama mina barn!!