Bokstavskombon

Ett nytt försök att skriva blogg.. om livet, om sjukdomarna, föreningarna, myndigheter, bilar mm allt som förekommer i ett liv som sjuk, när man har flera diagnoser som beträder våran familj. Bokstäverna berör vår familj på olika sätt i olika tid. Våra anpassningar för att få vårat familjeliv att fungera men också kampen man ständigt har med alla myndigheter och bland människor som saknar kunskap om olika kombinationer av bokstäver.. Mina huvuddiagnoser är EDS Ehler-Danlos Syndrom en bindvävsdefekt som gör att ledarna glider/hoppar ur led och musklerna jobbar i överflöd ständigt. Vilket i sin tur skapar trötthet och som senare även kan slå över i former där man blir orkeslös. Jag har diagnosen fibromyalgi, adhd, psoriasis, utmattningssyndrom, utbränd, dyxelesi men störst av allt så lider jag av envishet!.

domen från förvaltningsrätten

Som jag misstänkte så blev det fortsatt LVU även från förvaltningsrätten! hade verkligen inte väntat mig annat heller! 

kan ändå inte låta bli och undra hur blå ögda människor som sitter i nämnden och som domare och även nämndemän. 

HUR  kan man lita blint på ORD när det finns FLERA BEVIS som säger annat!? jag kan för mitt liv inte förstå detta. kan heller inte förstå hur man som arbetande på ett boende eller myndighet inte tar reda på saker innan man anklagar folk för saker eller antar att de är på ett visst sätt. OCH DESSUTOM BARA NEGATIVA SAKER! är det bara jag som är uppvuxen med att tro gott om människor tills motsatsen bevisas och dessutom alltid göra mitt bästa oavsett vad! man anklagar inte folk utan tydliga bevis och man hjälper så gott man kan! 

Att samla på sig så mycket information man kan om saker som de finns skäl att misstänka man skulle kunna råka ut för, typ ärftliga sjukdomar, hur man förebygger och ökar chanserna att undvika att spä på skiten. i min värld är det kärleksfullt, ansvarstagande och jävligt vettigt. Men enligt Soc är detta psykisk misshandel.  Vi har nu hämtat ut journaler som motbevisar soc att vi skulle ha sprungit på  sjukhuset och hos läkare i onödan. och jag hoppas att kammarrätten åtminstonde tittar på detta innan de också innan de träffat oss dömer oss utifrån åsikter och antagande! 

vi bodde 8 veckor eller ja de blev 9 veckor på utredningshem inte en enda gång följde de med oss in på rummet, inte en enda gång var de med vid läggning, när vi pratade så där mysigt som vi alltid gör på kvällen, eller när vi själva satt och lekte med barnen när de bara var vi, eller lyssnade på vad vi faktiskt bad om hjälp med utan alltid hittade annat som de tyckte fast vi inte alls höll med. 

inte en alla möten eller möjlighet till återkoppling fick vi! och när de väl berättade hur de tänkte besluta ja då fick jag uppenbarligen inte ens vara ledsen! för nu klassas jag som psykiskt ostabil!  min psykolog håller inte med! 

jag har under denna resa funderat många gånger om jag skulle vinna på att bete mig som alla andra på boendet gjorde ljuga, komma med fula ord om personalen, skrika att de är dumma i huvudet och dessutom hålla mig därifrån så mycket som möjligt!! dessutom börja röka och smita ut var 10 minut med ursäkten att jag inte hade rökt på hela dan. och sen klaga på att barnen är så jobbiga, att de alltid rör sig osv osv (allt sånt som i min värld är helt normalt när man har barn.. )
för dem fick behålla barnen men jag som i istortsätt var med barnen dygnet runt, alltid försökte hålla humöret uppe, försökte hålla våra lugna stunder inne på rummen för att ge barnen ultimat chans till återhämtning på både kvällen men även en stund på dan. 

vi försökte alltid ta oss ut en stund oavsett väder för de finns bara dåliga klädee (detta trots att min värk blir 10000000 resor värre av kyla, väderväxlingar mm) dessutom försökte jag i största mån lyssna på barnens önskemål av aktiviteter...  då barnen uttryckte att de var rastlösa försökte vi tillgodose detta med spel (klassiska kort, brädspel etc) och även ute leksaker som vi införskaffade för barnbidraget (i min mening deras pengar som i första hand är till barnen och det dem behöver). nej då är de också fel för att vi har skulder som vi dessutom har kontakt med skuld och budgetrådgivningen för..  visst vi kunde att låtit bli att köpa detta till barnen men då barnen mådde otroligt dåligt av att inte få vara hemma så försökte vi göra det lite roligare och lite lättare för dem! 

jag är långt ifrån perfekt men jag försöker alltid så gott jag kan, jag är definitivt inte som alla andra, jag har oftast nån galen färg i skallen så färgglad som möjligt alltid får de nån att le. jag älskar att göra folk glada och oavsett hur jag mår försöker jag alltid att göra det jag kan för andra ska må så bra som möjligt. Nej jag är sällan ute efter att bli höjd till skyarna eller att vara bättre än någon annan och definitivt inte ute efter att skryta men jag är en människa som tycker om att se andra glada!  jag klarar inte av att se någon gråta utan att fråga hur de är, jag kan ju inte ens vara riktigt elak mot mina fiender utan kommer alltid på förmildrade omständigheter eller som för soc nu jag förstår utifrån den lilla biten de läser sig till. Men varför är man inte fast besluten att ta reda på OM de man läser stämmer. Göra hembesök om man nu läser att de finns misstanke om osanitär hemmiljö fråga om man undrar när vi äter.. osv osv vi har till och med planeringstavlor som avslöjar hur våra dagar ser ut utifrån att maken behöver påminnelsen för att hålla rutinerna. 

fråga lärare, vänner, bekanta ja allt gå inte på ett gäng sommarjobbare som inte ens vågade säga halv 7 när en av de ordinarie kom tillbaka.. och framför allt kolla på bevisen inte på åsikterna!!! 

jag har låtit i princip vem som velat läst mina papper från utredningshemmet och socialen och INGEN jag menar verkligen INGEN kan ens tro att de är mig de skrivit om i papprena. 
inte ens de som befann sig på boendet samtidigt som oss tror att de är mig de skrivit om. jag har varit mobbad i 10 år varje dag när jag gick i grundskolan inte ens då kände jag mig så kränkt inte ens i närhet av så kränkt som jag känner mig idag när jag blir fråntagen mina tre barn som jag bokstavligen gör allt för och numera är de enda skälet jag lever fortfarande. då jag 2016 blev sjukpensionär och mer eller mindre förlorade all min värdighet i att de inte längre räckte med att vara envis som synden och fortsätta köra 180 när kroppen la av och jag plötsligt inte hade nå val än att sakta ner mitt liv och endast koncentrera mig på mitt och mina.

ett hårt slag för någon som alltid vill vara över allt och ingenstans samtidigt, hade de inte varit för barnen hade jag nog inte klarat av att se vikten av att tänka om och se värdet i att jag duger som jag är och trots att jag inte kan jobba och att jag behöver ta hand om mig själv med så är det okej.

Men nu utan allt jag undrar själv hur jag ens står upp och hur jag inte är ett vrak. Kanske är de för att jag ser bevisen för att jag gjort mitt bästa, att jag inte är det dem vill få de att se ut som och att jag märker att barnen är precis likadana borta som hemma även om de tagit tid innan mina små hjältar släppt sina fasader och släpper fram allt! Och att fler än jag påpekar samma saker som jag gjort om/med barnen bara det att jag tar de mesta redan på små tendenser och andra verkar tycka att de är bättre att vänta tills de är ett stort problem!!!  

tycker inte om problem bättre att förebygga om de går enligt min mening! finns ingen anledning till att låta de bli ett problem om de går att förebygga, sen får de såklart inte gå till överdrift heller med att förebygga. 

men ta adhd och asperger båda har 70 % ärftlighet, med en mamma med adhd en pappa med både adhd och asperger så blir de en ärftlighet på 210 % OM de då börjar märkas att de finns koncentrerationssvårigheter, svårt att tygla humöret, inlärningen tar extra tid när inte intressent finns osv varför inte jobba förebyggande och dessutom begära en utredning för att kunna ge bästa förutsättningarna? nej då är det fel eftersom att inte skolan signalerat först... för att jag ser det långt innan dem. ja sen är jag dessutom öppen med de hela för barnen eftersom att jag tycker det är FEL att ljuga och undanhålla såna saker för barnen. det är inte konstigt att folk växer upp idag och tror att de är konstiga, fel eller inte passar in när alla ska vara precis likadana!  bättre att vara öppna och ärliga och förklara att vi är olika, vi har alla saker att jobba på men det betyder inte att vi gör något fel för att vi behöver lära oss hantera saker på ett annat sätt eller behöver ha hjälp.

men efter denna resa undrar jag verkligen om soc vill att barn ska vara trasiga tro att de är fel på dem eller att alla ska vara knarkare, alkolister, barnmisshandlare, bara totalt ointressrrade som föräldrar eller ja nått annat som också passar in i deras mall av lämpliga föräldrar... för de verkar ju få behålla sina barn medan vi som verkligen gör allt blir av med dem för att vi ser vilka behov barnen har!!

min tavla mina pärlor många pärlor är det

 denna ska bli inramad den nedersta bilden till höger är så långt jag kommit.. 
den över är bilden som den var innan jag började denna gång... 
och den vänstra bilden är hur bilden borde bli ungefär... 

när jag är klar så ska den in i en ram och upp på väggen!  jag är fast besluten att jag ska göra den till mig!!! sällan jag gör något för min egen skull men denna är både köpt till mig och den blir gjord för mig!!! jag önskar jag vore mer tålmodig och motiverad utifrån att jag vill ha den klar men vet att med min bristande motiverande att göra något för min egen räkning utan att få dåligt samvete så har jag ändå jobbat på snabbt!! bara  lite drygt en tredjedel kvar trots att jag knappt hållt på 2 månader om ens de.. aktivt max 2 veckor.. 

jag må ha kommit långt med sanningar och lögner men finns ju helt andra bitar som jag har större svårigheter i!!  som att göra saker för mig själv och även kunna motivera för det utan att använda de kända klyschorna.. 

men en dag tar jag mig dit med jag är övertygad att jag tar mig dit med.. måste bara hitta min väg dit! 

barnens bästa i fokus

Ja barn är ALLTID VÄRDA BARA DET BÄSTA!! 

men innebär de att andra får tolka saker oxh fatta beslut utifrån det?! Är det barnets bästa att inte kunna styrka saker med läkarintyg, beslut från myndigheter, samt skriftliga inlämnade uppgifter från t.ex. skola samt förskola! är det verkligen att låta EN eller ev TVÅ partiska personer ha samtal och utifrån det skriva precis vad dem vill det behöver alltså inte ens vara så som personerna sagt! inte ens vara sant eller huvudtaget uppfattat på ens nästan rätt sätt.. 


en utredning från socialtjänsten behöver alltså inte ha några som helst bevis för vad som står! vad de menar på att andra har gjort eller inte har gjort. det är även helt okej att skriva att saker är på ett visst sätt trots att man själv inte har sett det utan dem kan ta det från vem som helst och göra det "sant" genom att skriva det i utredningen!! 

är detta verkligen BBIC . jag kan tycka både utifrån erfarenhet och även utifrån att jag vet att bara för att jag uppfattar saker på ett sätt är det långt ifrån säkert att andra menade det på just det sättet !!  ja självklart slår man sin barn, man kastar ut dem eller hela tiden talar om att barnet inte har någon plats hos en ja då ska man självklart inte ha barnen.. 

videon visar hur forskning och även konkrwta bevis på att socialtjänstens utredningar inte är rättssäkra eller kan tros på rättupp och ner då inga bevis behövs utan de mesta är tolkningar!!
https://m.youtube.com/watch?v=REAShw52yoA&feature=youtu.be

Men ärligt talat för att jag söker hjälp för barnens skull, att jag söker vård för ev skador, svårigheter eller utslag! att läkaren sedan skickar oss vidare det är inte jag som styr jag kan enbart ge det jag vet, uppfattat och sett. om läkaren sedan hittar något hen vill undersöka så kan jag lova att jag som mamma inte kan påverka dem så pass att de gör det om de inte tror eller anser att det finns ett behov! jag kan heller inte manipulera fram utslag på kort eller på barnet om det inte finns utslag där! Framför allt får man inte diagnoser för att någon lekman får för sig att hitta på saker!! Det sätts av fakta och med underlag som är fram forskade och som det finns KONKRETA bevis för att så här ställer man en diagnos! det är heller inte möjligt att fuska eller att låssas utan det för utbildad personal samt tester är mycket enkelt att se igenom. 

INGEN SKULLE VARA GLADARE ÄN JAG om mina barn hade sluppit ärva mitt Skit från mina gener... 

adhd, allergier, astma, eds, psoriasis, dyxelsi, fibromyalgi, överröliga leder, osv osv vid något tillfälle har jag räknat mina diagnoser och jag har väl 20 stycken eller nått liknade. MEN jag låter dem aldrig stoppa mig, vissa saker blir ibland mycket mer komplicerat MEN jag lyckas ändå genomföra det mesta jag tar mig för. Mycket kanske för att jag inte anser att en diagnos betyder att jag varken har möjlighet eller anledning till ha det som ursäkt men det kan ju vara en förklaring till varför jag inte kan gå utan hjälpmedel eller varför jag trots flera år av rehabilitering inte blir bättre i kroppen osv. 

min adhd märks nog inte så ofta som jag förstått det då de flesta undrar om jag skojar när jag säger att jag har den diagnosen.. Men nu ska jag tala om något som jag sällan sagt till egentligen någon utanför psykiatrin, sjukvården etc. 
Jag blir sällan arg numera jag kan absolut reagera och jag kan höja rösten men inte för att jag är arg utan över förtvivlan att någon missförstått mig eller mina handlingar så katastrofalt att det blivit så tokigt att någon för de första uppfattar mig på de sätten när jag aldrig utgår från mig eller vad jag vill... jag lägger ifrån mig mitt, jag dansar efter andras pipor för det mesta. för några år sedan skulle vem som helst få mig att pussa deras fötter om de så hade velat.. då jag var så kränkande mot mig själv att jag faktiskt inte förstod eller trodde mig ha rätt att säga nej eftersom att jag var ju bara så jobbig, så konstig, så annorlunda osv att jag kunde väl inte ta plats mer än nödvändigt.. att jag dessutom var tjock och alltid tog mycket mer plats än andra gjorde också att jag valde att hålla mig i bakgrunden.. jag såg inte allt de här då. men när jag träffade min man blev han rasande över hur jag betedde mig varför jag aldrig sa ifrån eller varför jag aldrig bad om något osv.. först då förstod jag att jag måste nog börja fundera kring om jag är den här förlorade individen som är den enda som inte får ta plats eller ha önskemål eller ja allt..  att vara tvingad att säga nej pga tidsbrist mm var i min värld lika förrödande som att klappa till någon jag kunde ju inte säga att jag var trött inte hann eller att det fanns annat som var viktigare jag var inte så viktig att jag hade rätten.  observera att om någon annan förklarade samma senario för mig så blev jag arg ocg menade på att människan visste hade rätten att säga nej och att den personen måste se sig själv som den viktigaste personen i deras liv.. de skulle gå sönder till slut annars. så det är ju och har aldrig varit så att jag inte vetat eller förstått att så är det utan bra den totalt ovettiga och oförklarliga nedvärderade synen på mig själv att jag får nog fan va glad att jag ens får vara närvarande eller att jag ens får vistas på samma plats som andra.  Idag har jag en lite bättre självbild och jag kan säga nej utan att världen runt mig skulle kollapsa i min mening. men det har tagit mig år!! och min hjärna går på högvarv hela tiden och ältar och analyserar allt jag gör idag mycket mycket snällare än någonsin tidigare. men jag har lång väg att gå Innan jag är villig att släppa helt att jag kanske skulle kunna vara sämre än andra och att jag skulle erkänna att jag har precis samma rättigheter som andra dit kommer jag nog aldeig rent känslomässigt... även om jag rent krasst förstår och kan uttala det men jag känner det inte!!

just nu analyserar jag sönder mina 12 senaste år utifrån att soc tagit mina barn med orden att jag psykiskt och fysiskt skulle misshandla mina barn att jag är självupptagen och att allt alltid handlar om mig!!  trots min otroligt skeva självbild kan jag faktiskt inte hitta stunder under dessa 12 år som jag skulle ha utfört dessa handlingar jag kanske är totalt dum i huvudet men jag har aldrig någonsin varit självupptagen eller någonsin gjort något för min egenskull som skulle skada barnen på något sätt det mesta jag gör gör jag just för barnen eller med tanke på barnen osv så nej jag anser att de behövs bevis som kan förklara för mig vart jag har varit självupptagen eller låtit mina känslor gått över på barnen då jag llt som oftast brukar gå emot mina egna principer och inte låta mitt styra utifrån att jag ska vara så korekkt som möjligt!!! en ytterligare nackdel med min adhd.. jag har lärt mig med åren att jag inte alltid kan se misstag som världens undergång utan att jag istället får ta lärdom av det hela.


aja många tankar blir det och ont i hjärtat har jag av saknaden efter att få krama mina barn!!