Bokstavskombon

Ett nytt försök att skriva blogg.. om livet, om sjukdomarna, föreningarna, myndigheter, bilar mm allt som förekommer i ett liv som sjuk, när man har flera diagnoser som beträder våran familj. Bokstäverna berör vår familj på olika sätt i olika tid. Våra anpassningar för att få vårat familjeliv att fungera men också kampen man ständigt har med alla myndigheter och bland människor som saknar kunskap om olika kombinationer av bokstäver.. Mina huvuddiagnoser är EDS Ehler-Danlos Syndrom en bindvävsdefekt som gör att ledarna glider/hoppar ur led och musklerna jobbar i överflöd ständigt. Vilket i sin tur skapar trötthet och som senare även kan slå över i former där man blir orkeslös. Jag har diagnosen fibromyalgi, adhd, psoriasis, utmattningssyndrom, utbränd, dyxelesi men störst av allt så lider jag av envishet!.

domen från förvaltningsrätten

Som jag misstänkte så blev det fortsatt LVU även från förvaltningsrätten! hade verkligen inte väntat mig annat heller! 

kan ändå inte låta bli och undra hur blå ögda människor som sitter i nämnden och som domare och även nämndemän. 

HUR  kan man lita blint på ORD när det finns FLERA BEVIS som säger annat!? jag kan för mitt liv inte förstå detta. kan heller inte förstå hur man som arbetande på ett boende eller myndighet inte tar reda på saker innan man anklagar folk för saker eller antar att de är på ett visst sätt. OCH DESSUTOM BARA NEGATIVA SAKER! är det bara jag som är uppvuxen med att tro gott om människor tills motsatsen bevisas och dessutom alltid göra mitt bästa oavsett vad! man anklagar inte folk utan tydliga bevis och man hjälper så gott man kan! 

Att samla på sig så mycket information man kan om saker som de finns skäl att misstänka man skulle kunna råka ut för, typ ärftliga sjukdomar, hur man förebygger och ökar chanserna att undvika att spä på skiten. i min värld är det kärleksfullt, ansvarstagande och jävligt vettigt. Men enligt Soc är detta psykisk misshandel.  Vi har nu hämtat ut journaler som motbevisar soc att vi skulle ha sprungit på  sjukhuset och hos läkare i onödan. och jag hoppas att kammarrätten åtminstonde tittar på detta innan de också innan de träffat oss dömer oss utifrån åsikter och antagande! 

vi bodde 8 veckor eller ja de blev 9 veckor på utredningshem inte en enda gång följde de med oss in på rummet, inte en enda gång var de med vid läggning, när vi pratade så där mysigt som vi alltid gör på kvällen, eller när vi själva satt och lekte med barnen när de bara var vi, eller lyssnade på vad vi faktiskt bad om hjälp med utan alltid hittade annat som de tyckte fast vi inte alls höll med. 

inte en alla möten eller möjlighet till återkoppling fick vi! och när de väl berättade hur de tänkte besluta ja då fick jag uppenbarligen inte ens vara ledsen! för nu klassas jag som psykiskt ostabil!  min psykolog håller inte med! 

jag har under denna resa funderat många gånger om jag skulle vinna på att bete mig som alla andra på boendet gjorde ljuga, komma med fula ord om personalen, skrika att de är dumma i huvudet och dessutom hålla mig därifrån så mycket som möjligt!! dessutom börja röka och smita ut var 10 minut med ursäkten att jag inte hade rökt på hela dan. och sen klaga på att barnen är så jobbiga, att de alltid rör sig osv osv (allt sånt som i min värld är helt normalt när man har barn.. )
för dem fick behålla barnen men jag som i istortsätt var med barnen dygnet runt, alltid försökte hålla humöret uppe, försökte hålla våra lugna stunder inne på rummen för att ge barnen ultimat chans till återhämtning på både kvällen men även en stund på dan. 

vi försökte alltid ta oss ut en stund oavsett väder för de finns bara dåliga klädee (detta trots att min värk blir 10000000 resor värre av kyla, väderväxlingar mm) dessutom försökte jag i största mån lyssna på barnens önskemål av aktiviteter...  då barnen uttryckte att de var rastlösa försökte vi tillgodose detta med spel (klassiska kort, brädspel etc) och även ute leksaker som vi införskaffade för barnbidraget (i min mening deras pengar som i första hand är till barnen och det dem behöver). nej då är de också fel för att vi har skulder som vi dessutom har kontakt med skuld och budgetrådgivningen för..  visst vi kunde att låtit bli att köpa detta till barnen men då barnen mådde otroligt dåligt av att inte få vara hemma så försökte vi göra det lite roligare och lite lättare för dem! 

jag är långt ifrån perfekt men jag försöker alltid så gott jag kan, jag är definitivt inte som alla andra, jag har oftast nån galen färg i skallen så färgglad som möjligt alltid får de nån att le. jag älskar att göra folk glada och oavsett hur jag mår försöker jag alltid att göra det jag kan för andra ska må så bra som möjligt. Nej jag är sällan ute efter att bli höjd till skyarna eller att vara bättre än någon annan och definitivt inte ute efter att skryta men jag är en människa som tycker om att se andra glada!  jag klarar inte av att se någon gråta utan att fråga hur de är, jag kan ju inte ens vara riktigt elak mot mina fiender utan kommer alltid på förmildrade omständigheter eller som för soc nu jag förstår utifrån den lilla biten de läser sig till. Men varför är man inte fast besluten att ta reda på OM de man läser stämmer. Göra hembesök om man nu läser att de finns misstanke om osanitär hemmiljö fråga om man undrar när vi äter.. osv osv vi har till och med planeringstavlor som avslöjar hur våra dagar ser ut utifrån att maken behöver påminnelsen för att hålla rutinerna. 

fråga lärare, vänner, bekanta ja allt gå inte på ett gäng sommarjobbare som inte ens vågade säga halv 7 när en av de ordinarie kom tillbaka.. och framför allt kolla på bevisen inte på åsikterna!!! 

jag har låtit i princip vem som velat läst mina papper från utredningshemmet och socialen och INGEN jag menar verkligen INGEN kan ens tro att de är mig de skrivit om i papprena. 
inte ens de som befann sig på boendet samtidigt som oss tror att de är mig de skrivit om. jag har varit mobbad i 10 år varje dag när jag gick i grundskolan inte ens då kände jag mig så kränkt inte ens i närhet av så kränkt som jag känner mig idag när jag blir fråntagen mina tre barn som jag bokstavligen gör allt för och numera är de enda skälet jag lever fortfarande. då jag 2016 blev sjukpensionär och mer eller mindre förlorade all min värdighet i att de inte längre räckte med att vara envis som synden och fortsätta köra 180 när kroppen la av och jag plötsligt inte hade nå val än att sakta ner mitt liv och endast koncentrera mig på mitt och mina.

ett hårt slag för någon som alltid vill vara över allt och ingenstans samtidigt, hade de inte varit för barnen hade jag nog inte klarat av att se vikten av att tänka om och se värdet i att jag duger som jag är och trots att jag inte kan jobba och att jag behöver ta hand om mig själv med så är det okej.

Men nu utan allt jag undrar själv hur jag ens står upp och hur jag inte är ett vrak. Kanske är de för att jag ser bevisen för att jag gjort mitt bästa, att jag inte är det dem vill få de att se ut som och att jag märker att barnen är precis likadana borta som hemma även om de tagit tid innan mina små hjältar släppt sina fasader och släpper fram allt! Och att fler än jag påpekar samma saker som jag gjort om/med barnen bara det att jag tar de mesta redan på små tendenser och andra verkar tycka att de är bättre att vänta tills de är ett stort problem!!!  

tycker inte om problem bättre att förebygga om de går enligt min mening! finns ingen anledning till att låta de bli ett problem om de går att förebygga, sen får de såklart inte gå till överdrift heller med att förebygga. 

men ta adhd och asperger båda har 70 % ärftlighet, med en mamma med adhd en pappa med både adhd och asperger så blir de en ärftlighet på 210 % OM de då börjar märkas att de finns koncentrerationssvårigheter, svårt att tygla humöret, inlärningen tar extra tid när inte intressent finns osv varför inte jobba förebyggande och dessutom begära en utredning för att kunna ge bästa förutsättningarna? nej då är det fel eftersom att inte skolan signalerat först... för att jag ser det långt innan dem. ja sen är jag dessutom öppen med de hela för barnen eftersom att jag tycker det är FEL att ljuga och undanhålla såna saker för barnen. det är inte konstigt att folk växer upp idag och tror att de är konstiga, fel eller inte passar in när alla ska vara precis likadana!  bättre att vara öppna och ärliga och förklara att vi är olika, vi har alla saker att jobba på men det betyder inte att vi gör något fel för att vi behöver lära oss hantera saker på ett annat sätt eller behöver ha hjälp.

men efter denna resa undrar jag verkligen om soc vill att barn ska vara trasiga tro att de är fel på dem eller att alla ska vara knarkare, alkolister, barnmisshandlare, bara totalt ointressrrade som föräldrar eller ja nått annat som också passar in i deras mall av lämpliga föräldrar... för de verkar ju få behålla sina barn medan vi som verkligen gör allt blir av med dem för att vi ser vilka behov barnen har!!

kanelbullensdag

Idag har det bakats dryga 100 bullar eller nått liknade. Trots att jag vet svaret frågade jag den stora som var här 2 timmar på umgänge om hon ville att vi skulle köpa eller baka bullar när de så lägligt var kanelbullensdag! och självklart blev de baka, något hon inte gjort på månader nu och en del av henne jag åtminstonde ska finnas kvar kunskapen och viljan att vara kreaktiv i form av matlagning och bakning i den mån HON vill såklart! men eftersom att det antags så mycket är de väl bättre att vara övertydlig att hon själv fick bestämma! jag har aldrig tvingat mitt barn till något hon gjort eller velat göra självmant i hem eller kök. Ja annat än de som krävs för överlevnad och sånt som är nödvändigt... (dusch,mat,klädbyte etc). det sker heller inte under några tvång eller hot heller! som sagt bäst att vara övertydlig eftersom att man hellre väljer att anta saker än att ha saker och ting underbyggt av FAKTA och inte bara situationer tagna ur sitt sammanhang och ihop kokade som en egen helt ny berättelse allt för att man inte frågar innan man tror sig veta saker om en person utan att ha en enda aning om VARFÖR denna gör som de gör! så tycker ni att jag är onödigt informativ, tyvärr har jag efter de senaste anklagelserna tröttnat på att köra med öppna kort och vara ärlig och bli dömd ändå för att man inte frågar om motivet till handlingarna utan antar att allt är för att jag är självupptagen utifrån att jag alltid utgår från mig, att jag anser att barn är skyldiga att lyssna och göra allt jag säger utifrån att jag talat om att jag har ont och grinar illa vid vissa rörelser, jag psykiskt och fysiskt misshandlar mina barn för att jag tar med dem till läkaren  för att jag tycker att allt grundar sig i diagnoser (vill bara stryka under att jag har 3 journaler som säger annat här, har aldrig sökt för något jag inte blivit tillsagd att söka för och inte heller utifrån enbart ärftlighet utan enbart OM det visat sig symtom och dessutom varit troligt att mina stackars barn ärft mina skit gener! däremot skulle jag aldrig och jag menar ALDRIG låta dem eller någon annan använda en diagnos som mer än en förklaring! inte en ursäkt men en förklaring till varför saker och ting kan bli som de blir eller en förklaring att ibland behöver man ändra förutsättningarna till de bättre för att de ska vara möjligt att vissa saker ska bli bra, mm.)
\nMEN jag trodde/hoppades/antog (sällan jag antar saker men just detta trodde jag var självklart) jag att det inte fanns andra sätt att hantera saker på ja självklart kan jag låta bli att söka hjälp/bästa förutsättningar för barnen men i min värld är det just barnmisshandel att inte låta sina barn få de absolut bästa förutsättningar man kan utifrån sina egna upplevelser, erfarenheter mm utan välja att se förbi det  och skita i det för att en diagnos ses som en stämpel vilket det verkligen inte är det är en FÖRKLARING ingenting annat. en förklaring som kan ändra spelreglerna till livet till något lite lättare och vart jag kommer ifrån är livet tillräckligt hårt, svårt och jobbigt utan att dessutom behöva jobba i total motvind samtidigt som man ska klara av att möta allt annat som livet utmanar en i!  sen är det väl aldrig så att man blir glad eller lycklig för att man får en diagnos men det gör de hela lite lite lättare att ta reda på förutsättningarna som kan ändras än att leta i blindo.  men INGEN annan än ens egen förälder är väl så GLAD om någon säger nej det var falskt alarm de finns inget som indikerar på varken de ena eller andra!! men OM det nu är så att det finns NÅGOT som finns INDIKATION OM då vill jag veta för att kunna hjälpa på bästa sätt, lära mig mer osv! alla andra får gärna göra på annat sätt men JAG anser att det bästa jag kan göra för mitt barn är att ge dem de absolut bästa förutsättningarna jag kan så tidigt som möjligt oavsett vad de gäller. För mig är det ganska dumt att vänta och se om de kanske klarar av saker innan jag talar om att de fanns ett mindre riskabelt sätt..  inte tänder jag ett ljus sätter på dem lättant antändliga kläder och placerar dem några cm från ljuset samtidigt som jag öppnar fönstret så stormen utanför kan blåsa in och går sedan därifrån för att jag kan! och för att de kanske inte börjar brinna!  utan jag sitter med dem, talar om riskerna, vi pratar om hur man agerar OM det skulle hända något och ser till att det inte blåser i onödan! på samma sätt ser jag på deras liv och uppfostran. JAG försöker ge dem förutsättningar, jag talar om vad jag vet och agerar utifrån de jag vet, behöver jag mer info frågar jag dem som vet och fortsätter därifrån.

\n

OCH ALDRIG SKULLE JAG RÖRA BARNEN FÖR ATT GÖRA DEM ILLA !

\n

Allt jag gör är för barnen, jag lever för dem, jag äter för dem, jag andas till och med för dem!  så ja jag tar illa upp när jag blir anklagad för saker jag inte ens är i närheten av att göra för att folk inte frågar utan antar saker för att jag vägrar att se barnen som någon allmän egendom som man som förälder inte inkluderar i barnens egna liv. jag är inte allvetare, jag vet inte allt och även jag lär mig saker både av andra vuxna men också av barnen! Och det är helt okej det är så det ska vara. man ska lära sig av varandra och tillsammans kommer man oftast både längre och högre än vad man någonsin skulle ha klarat av på egen hand! men de gör inte att allt behöver ske i kaos ute bland folk eller med öppna dörrar och att barn inte har rätt att få prata i enrum med en vuxen oavsett anledning till varför de vill prata i enrum. att även små barn har rätt till avskildhet vi toabesök, blöjbyte etc är heller inte något konstigt jag skulle personligen bli ganska ledsen om folk skulle börja diskutera hur jag gick på toa eller när eller hur ofta och tycka att de vore ganska obehagligt samtalsämne om inte jag fick själv välja vem och vilka som diskuterade de så varför skulle jag utsätta mina barn för det. och är man nu orolig fråga istället för att anta att inget görs!!

\n

ja jag har gråtit många tårar både tysta men också högljödda men ärligt talat jag är så less på att försöka låta bli att bli ledsen över dessa anklagelser framför allt när det inte finns andra bevis än antaganden, situationer som blivit tolkade, men inte diskuterade, situationer som tagits ur sitt ursprung knåpats ihop till någon förvrängd ändrad utsaga som innehåller liknade ord som sanningen men långt i från på rätt plats i rätt tid mm.

\n

medans vi sitter med 300 sidor med journaler, intyg, nedskrivna uttalanden från personer samt annat som visar på att vi inte är de som de vill att vi ska vara. OCH ÄNDÅ är de vi som är förlorarna i det här tillsammans med barnen som lider mest då de längtar hem och vill inget annat än att få vara tillsammans med syskonen igen!
\nÄr det nu någon som undrar så är ni varmt välkomna att komma själva och läsa och själva bilda eran åsikt om vad som är skrivet osv. MEN jag känner att jag måste i allt det här stå fast i att jag har sagt sanningen från dag ett och vägrar att ändra mig till att börja ljuga eller hitta på för att det skulle på något sätt se till att jag blir den jag föraktar mest Lögnerna fasaderna och allt det jag så många år försökt och även lyckats komma ifrån, så som jag levde tidigare när jag var yngre och trodde att det var det enda sättet att få vänner! det enda sättet att få känna att jag tillhörde någon typ av gäng osv och den som tog skada av det var JAG och i sin tur min familj. Idag kan jag alla dygnets timmar stå för vem jag är, jag felar, jag gör misstag, jag faller, jag reser mig igen och framför allt så är jag mig själv och behöver aldrig fundera på vem jag sagt vad till eftersom att jag endast säger de jag står för även om de blir obehagligt, jobbigt eller att jag skulle ha gjort bort mig.. Men jag är åtminstone ärlig och jag har banne mig jobbat hårt för att komma hit! och inte tänker jag låta detta sänka mig heller sanningen  kommer en dag fram och kommer alla tårar vara värt det och då kommer jag att vara stoltare än någonsin att jag var sann emot mig själv och även min familj. jag bara hoppas att inte barnen tar för stor skada av detta innan de sker! för jag anser inte att de är rätt att jag ska behöva börja ljuga eller tala osanning för att de ska passa samhället! 


Visst är de schysst att ett barn får komma hem på besök i ynka 2 timmar till sitt eget hem på besök dessutom och sedan tvingas lämna det igen. tycker så synd om den stora det kan inte vara lätt att lämna sitt rum, sin mamma och pappa för att veta att de tar minst en vecka innan vi ses igen... oron hon dessutom bär utifrån rädslan för förvaltningsrättens svar gör att hon dessutom känner sig otrygg då hon vet att de finns chans att hon måste flytta igen om de är så att de hittar ett stadigvarande familjehem och lvuet fortsätter. 

önskar att soc förstod innebörden av att göra det tryggt för barnen inte skapa ännu större problem för dem genom att inte ens kunna redogöra rätt upp och ner vad som gäller och sätta igång arbetet omgående VARFÖR låter man det få över en och halv månad och ändå vet vi inte hur de ska vara umgänge med de små är inte ens klart... och än mindre är de så kallade insatserna igångsatt... jag fattar inte hur de tänker att de ska gå för barnen... 


och familjehemmets stora problem är att mellersta ligger efter med läsning och skrivning utefter att han blev tagen ue skolan 2 dagar efter starten OCK han håller pennan fel!! hallå barnet har missat 32 dagar i skolan.. han är lvuad och han saknar sin familj öhm är det konstigt att han inte är på top!! barn är olika de lär sig olika sluta pressa barnen de kommer jag lovar!!!  hitintills är det inget barn som aldrig lär sig hålla i pennan eller åtminstånde kan skriva något så när det är 9 års grundskola av en anledning... de kommer men för en del tar de tid!!!


ja och den minsta ska tydligen vara introvert... inget vi känner igen snarare tvärtom.. men inte heller de är speciellt konstigt i situationen som råder... men återigen så pressar man barnet och menar på att de är så konstigt!! för att inte glömma de är såklart vårt fel.. inte så att hon är skadad och påverkad av denna sommar och situationen heller?! 


ibland undrar jag om folk hittar på för att de väljer att blunda för dem som verkligen behöver hjälpen för att de är så mycket enklare att ge sig på dem som åtminstonde gör sitt bästa även om de kanske skiljer sig från alla fasasder oxh lögner man tydligen ska lära sina barn.. och att de är bättre att ljuga och dessutom försätta barnen i ett hjälplöst tillstånd där de inte vet hue ett hem funkar utifrån att de är bättre än att de vill hjälpa till och gör de på eget insiativ... för gud förbjude de vore ju dumt att ge barnen en schysst start med all included så när de flyttar hemmifrån så klarar dem sig själva!!  


Ja jösses hur ska detta gå?

jag är Rastlös så rastlös det har gått 15 dygn sedan barnen blev hämtade och körda till respektive familjehem!  OCH det är med största sannolikhet MINST 4 veckor kvar innan barnen möjligen kommer hem efter förhandlingarna.. 

HUR skjutton ska jag fixa det?! 

Jag insåg igår att hela situationen är helt orealistisk och ju mer jag analyserar möten och annat som spelat roll i utredningen och konstaterandet av vad som har betydelse och inte. 

Min närmaste vän blev kontaktad av handläggaren och det handläggaren lägger fram till oss är att vår lägenhet är en sannitär olägenhet för det har min väninna sagt...  De min vän sagt var att det vid deras besök som de hänvisar till att det då var snudd på sanitär olägenhet men att vi minuten efter deras besök började städa! Och anledningen till att det såg ut som de gjorde var för att visa allvaret i att det krävs konstant övervakning av vår son annars blir det ohållbart. På 2 veckor blev det kaos det värsta jag vart med om inte ens soffkuddarna fick ligga i soffan...  (vill bara påpeka att det var snart 1 år sen) alltså inget som var orsak till anmälan nu. Men de går tillbaka till allt gammalt! De säger att vi inte får se tillbaka utan måste titta framåt och se nuet! 

På tisdag ska vi på återgivning på sonens utredning för ev NPF diagnos. det ska bli så spännande och höra soc "förklaring" till det när han väl får diagnosen/diagnoserna psykologen och läkaren undrade båda två varför han inte var utredd tidigare...  Medans soc menar på att vi föräldrar är orsaken till pojkens problem.. Han har 240 % ärftlighet på Npf diagnoser både högfunktionerande autism samt adhd och ändå menar soc på att de inte finns någon anledning till att pojken har något. Det ska tillägas att sonens skola sökte resurs inför åk 1 nu och fick det på de grunder de uppgav mm. Jag/vi är inte ensamma om att hävda att sonen har särskilda behov om man säger så..  Men ska verkligen bli kul och se vad soc ska försöka med efter tisdag. 

Vill att de nästkommande 4 veckorna ska gå så vi kan få komma upp i förhandlingarna så vi får se om barnen kan få komma hem. 
Medtanke på att jag enbart har barnen och inte gör annat än allt som har med barnen att göra har lagt allt mitt åt sidan sen nått år tillbaka och dessutom är sjukpensionär sedan 1 år tillbaka pga mina bindvävsdefekt så är jag rastlös då jag inte har barnen hemma.. 

Jag blir så imponerad av dem som  har kämpat betydligt längre än jag. 

Ge mig era bästa sätt att hantera saknaden och hur man ska kunna stå ut och hantera sorgen efter att missa tid med barnen?

Barnen är allt jag lever för skulle offra mitt liv om de kunde rädda deras. önskar att de kom hem igår så jag hade nått som kändes meningsfullt att göra denna helg..  eller ja de nästkommande veckorna med håller på att bli knäpp efter bara två veckor så förstår inte hur jag ska klara minst 4 veckor till?? 

det är för mig ett mysterium hur man kan tycka att tid utan barnen är skönt eller att de är något man måste ha eller borde ha regelbundet...  jag vet ju inte ens vad jag ska göra nu när jag blir tvingad till det.. än mindre att jag frivilligt vill göra det. 

klart att de kan va skönt när de sover men då kan man ju stå och titta på dem och facineras av hur de utvecklats eller över hur rofyllda ens små monster är. allt sånt går man ju miste om nu.. den största har varit ifrån mig som mest 15 dygn isträck när hon var 3 år för att jag låg på sjukhus dem dagarna. idag är hon 12. sonen har väl möjligen varit ifrån mig 20 dygn totalt typ under sina 7 år och den minsta på 3 år har max varit ifrån mig 10 dygn totalt och då tar jag i, i överkant!  att dem på detta sätt rycks ifrån oss utan inskolning ingenting känns så hemskt i mammahjärtat. är dock tacksam att barnen är så fantastiska på att anpassa sig och att de alla verkar ha de bra på sina ställen. Men det är inte utan att man fäller ett par tårar för deras skull och man hoppas att de inte bara är de fantastiska kämparna som håller ihop och kör på genom envishet så de blir en pärs sen för dem. Jag önskar att de verkligen mår bra och att de inte bara är fasader..  även om jag innerst inne vet svaret så måste jag ändå hoppas tro och intala mig själv att det finns en mening med även detta hur dumt de än låter! 

man önskar man kunde skydda sina barn från allt ont!!!