Bokstavskombon

Ett nytt försök att skriva blogg.. om livet, om sjukdomarna, föreningarna, myndigheter, bilar mm allt som förekommer i ett liv som sjuk, när man har flera diagnoser som beträder våran familj. Bokstäverna berör vår familj på olika sätt i olika tid. Våra anpassningar för att få vårat familjeliv att fungera men också kampen man ständigt har med alla myndigheter och bland människor som saknar kunskap om olika kombinationer av bokstäver.. Mina huvuddiagnoser är EDS Ehler-Danlos Syndrom en bindvävsdefekt som gör att ledarna glider/hoppar ur led och musklerna jobbar i överflöd ständigt. Vilket i sin tur skapar trötthet och som senare även kan slå över i former där man blir orkeslös. Jag har diagnosen fibromyalgi, adhd, psoriasis, utmattningssyndrom, utbränd, dyxelesi men störst av allt så lider jag av envishet!.

kanelbullensdag

Idag har det bakats dryga 100 bullar eller nått liknade. Trots att jag vet svaret frågade jag den stora som var här 2 timmar på umgänge om hon ville att vi skulle köpa eller baka bullar när de så lägligt var kanelbullensdag! och självklart blev de baka, något hon inte gjort på månader nu och en del av henne jag åtminstonde ska finnas kvar kunskapen och viljan att vara kreaktiv i form av matlagning och bakning i den mån HON vill såklart! men eftersom att det antags så mycket är de väl bättre att vara övertydlig att hon själv fick bestämma! jag har aldrig tvingat mitt barn till något hon gjort eller velat göra självmant i hem eller kök. Ja annat än de som krävs för överlevnad och sånt som är nödvändigt... (dusch,mat,klädbyte etc). det sker heller inte under några tvång eller hot heller! som sagt bäst att vara övertydlig eftersom att man hellre väljer att anta saker än att ha saker och ting underbyggt av FAKTA och inte bara situationer tagna ur sitt sammanhang och ihop kokade som en egen helt ny berättelse allt för att man inte frågar innan man tror sig veta saker om en person utan att ha en enda aning om VARFÖR denna gör som de gör! så tycker ni att jag är onödigt informativ, tyvärr har jag efter de senaste anklagelserna tröttnat på att köra med öppna kort och vara ärlig och bli dömd ändå för att man inte frågar om motivet till handlingarna utan antar att allt är för att jag är självupptagen utifrån att jag alltid utgår från mig, att jag anser att barn är skyldiga att lyssna och göra allt jag säger utifrån att jag talat om att jag har ont och grinar illa vid vissa rörelser, jag psykiskt och fysiskt misshandlar mina barn för att jag tar med dem till läkaren  för att jag tycker att allt grundar sig i diagnoser (vill bara stryka under att jag har 3 journaler som säger annat här, har aldrig sökt för något jag inte blivit tillsagd att söka för och inte heller utifrån enbart ärftlighet utan enbart OM det visat sig symtom och dessutom varit troligt att mina stackars barn ärft mina skit gener! däremot skulle jag aldrig och jag menar ALDRIG låta dem eller någon annan använda en diagnos som mer än en förklaring! inte en ursäkt men en förklaring till varför saker och ting kan bli som de blir eller en förklaring att ibland behöver man ändra förutsättningarna till de bättre för att de ska vara möjligt att vissa saker ska bli bra, mm.)
\nMEN jag trodde/hoppades/antog (sällan jag antar saker men just detta trodde jag var självklart) jag att det inte fanns andra sätt att hantera saker på ja självklart kan jag låta bli att söka hjälp/bästa förutsättningar för barnen men i min värld är det just barnmisshandel att inte låta sina barn få de absolut bästa förutsättningar man kan utifrån sina egna upplevelser, erfarenheter mm utan välja att se förbi det  och skita i det för att en diagnos ses som en stämpel vilket det verkligen inte är det är en FÖRKLARING ingenting annat. en förklaring som kan ändra spelreglerna till livet till något lite lättare och vart jag kommer ifrån är livet tillräckligt hårt, svårt och jobbigt utan att dessutom behöva jobba i total motvind samtidigt som man ska klara av att möta allt annat som livet utmanar en i!  sen är det väl aldrig så att man blir glad eller lycklig för att man får en diagnos men det gör de hela lite lite lättare att ta reda på förutsättningarna som kan ändras än att leta i blindo.  men INGEN annan än ens egen förälder är väl så GLAD om någon säger nej det var falskt alarm de finns inget som indikerar på varken de ena eller andra!! men OM det nu är så att det finns NÅGOT som finns INDIKATION OM då vill jag veta för att kunna hjälpa på bästa sätt, lära mig mer osv! alla andra får gärna göra på annat sätt men JAG anser att det bästa jag kan göra för mitt barn är att ge dem de absolut bästa förutsättningarna jag kan så tidigt som möjligt oavsett vad de gäller. För mig är det ganska dumt att vänta och se om de kanske klarar av saker innan jag talar om att de fanns ett mindre riskabelt sätt..  inte tänder jag ett ljus sätter på dem lättant antändliga kläder och placerar dem några cm från ljuset samtidigt som jag öppnar fönstret så stormen utanför kan blåsa in och går sedan därifrån för att jag kan! och för att de kanske inte börjar brinna!  utan jag sitter med dem, talar om riskerna, vi pratar om hur man agerar OM det skulle hända något och ser till att det inte blåser i onödan! på samma sätt ser jag på deras liv och uppfostran. JAG försöker ge dem förutsättningar, jag talar om vad jag vet och agerar utifrån de jag vet, behöver jag mer info frågar jag dem som vet och fortsätter därifrån.

\n

OCH ALDRIG SKULLE JAG RÖRA BARNEN FÖR ATT GÖRA DEM ILLA !

\n

Allt jag gör är för barnen, jag lever för dem, jag äter för dem, jag andas till och med för dem!  så ja jag tar illa upp när jag blir anklagad för saker jag inte ens är i närheten av att göra för att folk inte frågar utan antar saker för att jag vägrar att se barnen som någon allmän egendom som man som förälder inte inkluderar i barnens egna liv. jag är inte allvetare, jag vet inte allt och även jag lär mig saker både av andra vuxna men också av barnen! Och det är helt okej det är så det ska vara. man ska lära sig av varandra och tillsammans kommer man oftast både längre och högre än vad man någonsin skulle ha klarat av på egen hand! men de gör inte att allt behöver ske i kaos ute bland folk eller med öppna dörrar och att barn inte har rätt att få prata i enrum med en vuxen oavsett anledning till varför de vill prata i enrum. att även små barn har rätt till avskildhet vi toabesök, blöjbyte etc är heller inte något konstigt jag skulle personligen bli ganska ledsen om folk skulle börja diskutera hur jag gick på toa eller när eller hur ofta och tycka att de vore ganska obehagligt samtalsämne om inte jag fick själv välja vem och vilka som diskuterade de så varför skulle jag utsätta mina barn för det. och är man nu orolig fråga istället för att anta att inget görs!!

\n

ja jag har gråtit många tårar både tysta men också högljödda men ärligt talat jag är så less på att försöka låta bli att bli ledsen över dessa anklagelser framför allt när det inte finns andra bevis än antaganden, situationer som blivit tolkade, men inte diskuterade, situationer som tagits ur sitt ursprung knåpats ihop till någon förvrängd ändrad utsaga som innehåller liknade ord som sanningen men långt i från på rätt plats i rätt tid mm.

\n

medans vi sitter med 300 sidor med journaler, intyg, nedskrivna uttalanden från personer samt annat som visar på att vi inte är de som de vill att vi ska vara. OCH ÄNDÅ är de vi som är förlorarna i det här tillsammans med barnen som lider mest då de längtar hem och vill inget annat än att få vara tillsammans med syskonen igen!
\nÄr det nu någon som undrar så är ni varmt välkomna att komma själva och läsa och själva bilda eran åsikt om vad som är skrivet osv. MEN jag känner att jag måste i allt det här stå fast i att jag har sagt sanningen från dag ett och vägrar att ändra mig till att börja ljuga eller hitta på för att det skulle på något sätt se till att jag blir den jag föraktar mest Lögnerna fasaderna och allt det jag så många år försökt och även lyckats komma ifrån, så som jag levde tidigare när jag var yngre och trodde att det var det enda sättet att få vänner! det enda sättet att få känna att jag tillhörde någon typ av gäng osv och den som tog skada av det var JAG och i sin tur min familj. Idag kan jag alla dygnets timmar stå för vem jag är, jag felar, jag gör misstag, jag faller, jag reser mig igen och framför allt så är jag mig själv och behöver aldrig fundera på vem jag sagt vad till eftersom att jag endast säger de jag står för även om de blir obehagligt, jobbigt eller att jag skulle ha gjort bort mig.. Men jag är åtminstone ärlig och jag har banne mig jobbat hårt för att komma hit! och inte tänker jag låta detta sänka mig heller sanningen  kommer en dag fram och kommer alla tårar vara värt det och då kommer jag att vara stoltare än någonsin att jag var sann emot mig själv och även min familj. jag bara hoppas att inte barnen tar för stor skada av detta innan de sker! för jag anser inte att de är rätt att jag ska behöva börja ljuga eller tala osanning för att de ska passa samhället! 


Visst är de schysst att ett barn får komma hem på besök i ynka 2 timmar till sitt eget hem på besök dessutom och sedan tvingas lämna det igen. tycker så synd om den stora det kan inte vara lätt att lämna sitt rum, sin mamma och pappa för att veta att de tar minst en vecka innan vi ses igen... oron hon dessutom bär utifrån rädslan för förvaltningsrättens svar gör att hon dessutom känner sig otrygg då hon vet att de finns chans att hon måste flytta igen om de är så att de hittar ett stadigvarande familjehem och lvuet fortsätter. 

önskar att soc förstod innebörden av att göra det tryggt för barnen inte skapa ännu större problem för dem genom att inte ens kunna redogöra rätt upp och ner vad som gäller och sätta igång arbetet omgående VARFÖR låter man det få över en och halv månad och ändå vet vi inte hur de ska vara umgänge med de små är inte ens klart... och än mindre är de så kallade insatserna igångsatt... jag fattar inte hur de tänker att de ska gå för barnen... 


och familjehemmets stora problem är att mellersta ligger efter med läsning och skrivning utefter att han blev tagen ue skolan 2 dagar efter starten OCK han håller pennan fel!! hallå barnet har missat 32 dagar i skolan.. han är lvuad och han saknar sin familj öhm är det konstigt att han inte är på top!! barn är olika de lär sig olika sluta pressa barnen de kommer jag lovar!!!  hitintills är det inget barn som aldrig lär sig hålla i pennan eller åtminstånde kan skriva något så när det är 9 års grundskola av en anledning... de kommer men för en del tar de tid!!!


ja och den minsta ska tydligen vara introvert... inget vi känner igen snarare tvärtom.. men inte heller de är speciellt konstigt i situationen som råder... men återigen så pressar man barnet och menar på att de är så konstigt!! för att inte glömma de är såklart vårt fel.. inte så att hon är skadad och påverkad av denna sommar och situationen heller?! 


ibland undrar jag om folk hittar på för att de väljer att blunda för dem som verkligen behöver hjälpen för att de är så mycket enklare att ge sig på dem som åtminstonde gör sitt bästa även om de kanske skiljer sig från alla fasasder oxh lögner man tydligen ska lära sina barn.. och att de är bättre att ljuga och dessutom försätta barnen i ett hjälplöst tillstånd där de inte vet hue ett hem funkar utifrån att de är bättre än att de vill hjälpa till och gör de på eget insiativ... för gud förbjude de vore ju dumt att ge barnen en schysst start med all included så när de flyttar hemmifrån så klarar dem sig själva!!  


umgänge, sorgen och röstande

Igår var det dags att rösta för Sverige, de nästkommande 4 årens regering skulle fastställas.. ett jämnt och väldigt omdiskuterat val har det varit.  enligt valvalidatorn eller vad den nu kallade sig man kunde klicka svar på några frågor och så skulle man klicka i oviktig fråga, mindre viktig fråga, viktig fråga eller väldigt viktig fråga på de frågor som ställdes utifrån de fick man sedan veta vilka partier som de trodde skulle passa ens egen åsikt bäst... 
 

mina resultat var som ni ser ovan på bilden.. och det bevisar bara det jag hela tiden sagt att INGET  parti står helt och hållet för alla de frågor jag brinner för eller har en vettig ståndpunkt då för de första alla partier säger saker och sen står dem ändå inte för det.. de vill bara locka väljare.. men sen är de ju också så att jag tycker att den viktigaste frågan är att alla har lika värde och att alla ska ha en chans till att leva drägligt. Men jag tycker också att alla har lika mycket skyldigheter som rättigheter. Att sitta på arslet och vänta på en lösning nej de är inte okej, men så länge man försöker ändra sitiationen och för de på ett någorlunda vettig sätt ja då har man också rätt till att få både stöd och hjälp. 


sen bara för att förtydliga jag kommer aldrig under några omständigheter rösta på Sverige demokraterna oavsett om de skulle stå för mer parten av mina åsikter någonsin inte ens om jag fick betalt.  


Jag älskar att Sverige är mångkulturellt jag vill ha möjligheten att få lära från andra kulturer, både mat och andra seder. även andra språk samt sätt att vara och tänka. jag blir nästan stolt när utländska frågar om jag är säker på att jag är helt svensk då de menar på att jag och min familj är så olik andra svenskar. vi är inbjudande, inkluderande och ser alla som vår jämnlikar. att få höra det av en ungrare eller serb det är stort, för mig är det större vinst än att vinna pengar på lotto. Jag är stolt att känna att jag lyckas få andra att känna sig välkomna och att de är villiga att ta inbjudan. Det handlar om att ge och ta här i världen på alla plan! 

Jag är väldigt duktig på att ge men extremt dålig på att ta... även om jag många gånger skulle behöva framför allt NU. 

jag skulle behöva ha den där vännen som verkligen gav allt, som höll mig sällskap trots att jag säger nej. Den som tvingar mig att öppna dörren för att dem vet att jag egntligen behöver den där vännen som just nu ger mer än jag kan ge! jag behöver knuffen över från den mörka sidan där allt känns hopplöst. Jag lever i en förtvivlan över att kanske aldrig mer få ha mina barn hemma igen... nu får vi väl innerligt hoppas att vi får hem dem.. men just nu känns det omöjligt mest för att jag faktiskt inte vågar hoppas.. jag känner att min rädsla att misslyckas om jag hoppas för mycket kommer leda till förödande koncekvenser för mig själv.
Men jag önskar verkligen att nån tjatade på mig att komma och ta en kaffe eller att dem kom hit.. men försöker tänka tillbaka hur de var förr när jag klev in i flertalet hem som ingenting... inser att nu när jag inte orkar/orkat ge lika mycket själv som jag alltid har gjort nej då är jag heller inte vatten värd... underligt de där... 

idag fick vi äntligen fira våran sju åring.. sonen fick sina presenter och han verkade nöjd. vi fick en timme, en enda timme och dessutom övervakat av 2 socsekreterare jättekul och inte allt krystat och konstigt (*ironi flödar*). Men ja vi är glada över att ha fått 1 timme med barnen de två stora i alla fall, den lilla var sjuk stackarn..  jobbigaste var att avsluta då sonen fick panik och absolut inte ville följa med familjen tillbaka utan ville hem med oss! han hördes hela trapphuset och mammahjärtat slets i tusenbitar och jag ville bara gå in och krama om honom tills han lugnade ner sig igen men de var bara att försöka slita bort hans händer försiktigt och lyfta in honom och stänga dörren fort och mer eller mindre små springa därifrån för hans skull. han hade visst lugnat ner sig ändå enligt ena handläggarn även om jag har svårt att tro att han blev glad innan han åkte igen.. men att lämna sitt gråtandes och skrikande barn är fanimej en av de mest hjärtskärande saker man kan göra det liksom etsar sig fast i sitt inre och man återhämtar sig aldrig riktigt från det helt. eller jag gör inte i alla fall.  kommer fortfarande ihåg de få gånger nått av mina barn skrikit på förskolan när jag lämnat och de gångerna är lätträknade för alla tre. jag låter ju hellre lämningarna ta tid än att lämna ett ledset barn, men ibland måste man trots de göra det av olika anledningar... men jag hade väntat mig att sonen skulle bryta ihop nån gång under dagen och mycket riktigt!!! jag känner mina barn allt för väl! 

nu ligger jag här i sängen och borde sova men klumpen i magen är för stor, känslan av maktlöshet inför mydigheternas övervåld och känslan av att Npf kunskapen borde öka så enormt för att de skulle bli drägligt för många fler..  att ha en npf diagnos handlar inte om att inte funktionera utan om att ha svårigheter som man behöver på ett eller annat sätt med rätt verktyg och kanske en del stödinsatser kan en människa med npf fungera som vem som  helst. 

jag t.ex. funkar med rutiner, strategier och genom att få bekräftat att mina tankegångar inte är totalt bakom flötet...  min samtalskontakt är min viktigaste insats. att ha kalender, en överblick att kunna planera och att ha mina to do listor i huvudet vid varje moment gör att jag kan ta mig igenom dagarna utan större besvär.  jag hatar att bli klappad på huvudet för saker jag ser som självklart att gå på föräldrarmöten, eller att plåstra om gårdens barn osv.. eller att packa matsäck till utflykter och att vara klar i tid till bestämd tid osv jag blir tokig..  det är mer självklart för mig att man gör sånt än allt annat.likadant att har man problem så kommer de inte komma en lösning dimpandes i huvudet på en utan man måste ju försöka lösa det... man kan inte heller förvänta sig att de löser sig om man inte försöker dock anser jag och kommer alltid anse att man måste kunna få diskutera kring det.. man ska inte enbart behöva säga ja och sen inte kunna få en förklaring eller en diskussion kring det hela kanske kring varför man ska göra si eller så, eller om de uppstår något man varit med om tidigare hur löser man de osv.. 
ja som jag sagt tiidgare tankarna snurrar mycket och många varv blir de i tankebanan... i morgon ska vi på återgivning från sonens utredning och jag är både jättespänd samtidigt som jag är livrädd och skräckslagen över vad som kommer att sägad i morgon även om jag egentligen vet att diagnos kommer de bli.. då både psykolog och läkare ifrågasatte varför ingen utrett sonen tidigare!! 


men rädslan för att jag faktiskt skulle vara den som gör mitt barn den otjänsten att skapa problem för honom, med mitt eventuella bristande föräldraskap och felsökande sätt att vara och de faktum att jag ses som självupptagen och egocentrisk för att jag fastnar i mitt.. att alla dessa anklagelser faktiskt skulle vara sant skrämmer mig att både jag och min omgivning är så blinda att vi missar allt detta och att jag faktiskt skadar mina barn de gör mig mörkrädd för mig själv. 

samtidigt som jag är självsäker nog att veta att jag lever för mina barn och dem är mitt allt och jag gör ALLT och lite till för att dem ska få det bästa dem kan få! Jag älskar mina barn och kommer kämpa till sista andetaget för att de ska få de bästa förutsättningarna i livet för att nå till de högsta höjderna! Tills den dagen jag dör kommer jag kämpa för deras rättigheter till stöd och hjälp med deras svårigheter och tillsammans med mina otroligt intelligenta barns egna prestationer så kommer de nå till otroliga framgångar!  jag kan ha några av världens smartaste barn och dessutom är de artiga och trevliga för de mesta också.  dem har jag verkligen lyckats med här i livet! därför tänker jag inte låtas dem slåss ner eller tappa sina chanser till framgång pga några hinder på vägen! barnen har rätt att få stödet de behöver för att nå sin fulla potential! jag kommer aldrig ge mig där! 

nu blir de några vändor leagendary game of heroes innan jag ska försöka sova.. blir nog en ganska sömnlös natt med alla tankar både efter idag men också inför i morgon.. ja jag skapar mig själv en otjänst att inte bara kunna slå av.. hade jag kunnat hade jag gärna gjort de men icke de funkar inte så tyvärr.. 

hur är det egentligen?!

Jag vill tro att vi i dag lever i ett samhälle där man får vara sig själv. ta mig t.ex. jag har grönt hår använder Batmanbyxor när jag hämtar barnen i skolan och kunde inte bry mig mindre om nån tittar konstigt på mig för jag kan stå både för byxorna och för håret just becouse I LOVE IT!! jag älskar att se mitt hår jag älskar att känna att jag varje dag bär färg! och jag blir glad av att höra barnen oh kolla hon har batmanbyxor och det är en isbreaker alla dagar!! och mina barn ser att de är okej att ha på sig saker som alla inte förväntar sig! 

jag är otroligt stolt över mig själv att jag kommit så långt med mig själv att dem bitarna är jag numera bekväm med!! det var inte så länge sen jag inte vågade färga håret i vilken färg jag ville, och alltid funderade vad folk tyckte! idag är jag kanske för gammal för att orka fundera och nöjd med de val jag gör!  eller helt enkelt står för mina misstag och tar på mig det!! 

ibland önskar jag att jag var mer handelskraftig och hade mer ork men samtidigt så har jag den hårda vägen fått lära mig att försöka uppskatta de jag gör istället för de jag inte gör! även om de så klart hade varit ännu bättre om jag gjorde det också... men ibland får fördela energin för att orka med det man måste. 

idag tex var vi på möte, vi handlade lite och sen åkte vi hem och jag städade pysselskåpet samtidigt som jag lyssnade på Mia Törnblom och Christina Stiellis podd självklart! sedan lagade jag lite mat innan jag återigen fortsatte med städandet av skåpet och plockade in en av påsarna vi hade med oss när vi var borta som jag medvetet inte ens försökt plockat upp av den enkla anledningen att de varit kaos i mitt pysselskåp..  nu när de var ordning kunde jag få in även de grejerna utan att behöva kämpa speciellt hårt.. Maken han har städat köket och donat å hållt på min otroliga pedantiska knäppo... när man börjar plocka isär fläkten för att man städar då går jag därifrån jag blir galen dammsug golvet istället känner jag hur svårt är det.... man behöver inte gnugga med tandborste.. men jaja vill han nu så får han hålla på jag väljer att lämna rummet och låter han dona så fixar jag annat under tiden annars kommenterar jag bara och det är inte värt det. dessutom blir de ju en ännu frächare känsla så kan ju egentligen inte klaga men blir mer en ha känsla och vetskapen att den energin att gnugga så frenetiskt över allt kommer jag aldrig ha. 

får se vad morgondagen och helgen för med sig.. min tanke är väl att kanske pyssla lite och försöka hitta tillbaka till min terapi för gudars vad jag saknar den känslan även känslan att känna att jag har nått som lyfter mig och som kan uppta en del av alla känslor jag känner just nu... 

kan inte ens förklara hur mycket jag saknar barnen och hur ont de gör att de inte tillåts sova i sina sängar hemma och att jag inte får pussa och kramas med dem. inte ens tala om hur mycket jag älskar dem alla tre varje dag. att de dessutom inte är på samma ställe utan tre olika gör ännu ondare i mig det skär verkligen i hjärtat att de inte ens kan ty sig till varandra. hur jag mår i det hela kvittar jag är mer orolig hur dem mår och hur de kommer att må genom hela denna processen..  vi har överklagat och hoppas innerligt att barnen kommer hem!! men rädslan finna att de kommer bli svårt och att socialen kommer förvrida och förvränga precis som de gjort nu innan med.   just nu önskar jag att jag var sån som var ute mer då hade jag åtminstone kunnat haft nått att göra än bara sitta hemma och klanka ner på mig själv trots att jag vet att anklagelserna inte stämmer... det blir ändå en inre och jobbig process som sänker en mentalt framför allt när man inte har något att sysselsätta tankarna med..  dagarna bara går men har inte så mycket mening alls egentligen... nått enstaka möte här och där men inte mer än så.. de är kusligt tyst hemma och både jag och maken sörjer nog mest... 


maken han åker iväg ibland och kvar blir jag i min ensamhet med alla tankar om alla lögner som skrivits och alla tankar kring hela processen samt att jag som sagt kan hitta 30 nya negativa kränkande tankar om mig själv från en enda mening jag är min absolut största kritiker...   men förhoppningsvis så blir de väl lättare och lättare ju längre tid de går även om jag har svårt att se de så... 

nu blir de sängen och försök fördriva lite tid så det kan bli månad och vi åtminstonde får träffa minst ett av barnen eftersom att han fyller dagen innan.. hur sjukt nu de är att man inte ens får fira honom hans dag!! det är nog det jobbigaste jag har varit med om att inte få fira hans födelsedag.. hans 7 års dag, tycker så synd om honom som inte får bli firad på sin dag av sina föräldrar.. till och med vuxna blir ju firad på sina födelsedagar av sina föräldrar.. men nej inte 7 åringar soc satt klorna i.. bättre att vänta en dag?!  jag förstår inte resonemanget! den viktigaste dagen på hela året för ett barn! sin födelsedag... 

aja vi får väl förhoppningsvis ta igen de nästa år och fira julen lite extra osv.. håller tummarna för de i alla fall...