umgänge, sorgen och röstande

Igår var det dags att rösta för Sverige, de nästkommande 4 årens regering skulle fastställas.. ett jämnt och väldigt omdiskuterat val har det varit.  enligt valvalidatorn eller vad den nu kallade sig man kunde klicka svar på några frågor och så skulle man klicka i oviktig fråga, mindre viktig fråga, viktig fråga eller väldigt viktig fråga på de frågor som ställdes utifrån de fick man sedan veta vilka partier som de trodde skulle passa ens egen åsikt bäst... 
 

mina resultat var som ni ser ovan på bilden.. och det bevisar bara det jag hela tiden sagt att INGET  parti står helt och hållet för alla de frågor jag brinner för eller har en vettig ståndpunkt då för de första alla partier säger saker och sen står dem ändå inte för det.. de vill bara locka väljare.. men sen är de ju också så att jag tycker att den viktigaste frågan är att alla har lika värde och att alla ska ha en chans till att leva drägligt. Men jag tycker också att alla har lika mycket skyldigheter som rättigheter. Att sitta på arslet och vänta på en lösning nej de är inte okej, men så länge man försöker ändra sitiationen och för de på ett någorlunda vettig sätt ja då har man också rätt till att få både stöd och hjälp. 


sen bara för att förtydliga jag kommer aldrig under några omständigheter rösta på Sverige demokraterna oavsett om de skulle stå för mer parten av mina åsikter någonsin inte ens om jag fick betalt.  


Jag älskar att Sverige är mångkulturellt jag vill ha möjligheten att få lära från andra kulturer, både mat och andra seder. även andra språk samt sätt att vara och tänka. jag blir nästan stolt när utländska frågar om jag är säker på att jag är helt svensk då de menar på att jag och min familj är så olik andra svenskar. vi är inbjudande, inkluderande och ser alla som vår jämnlikar. att få höra det av en ungrare eller serb det är stort, för mig är det större vinst än att vinna pengar på lotto. Jag är stolt att känna att jag lyckas få andra att känna sig välkomna och att de är villiga att ta inbjudan. Det handlar om att ge och ta här i världen på alla plan! 

Jag är väldigt duktig på att ge men extremt dålig på att ta... även om jag många gånger skulle behöva framför allt NU. 

jag skulle behöva ha den där vännen som verkligen gav allt, som höll mig sällskap trots att jag säger nej. Den som tvingar mig att öppna dörren för att dem vet att jag egntligen behöver den där vännen som just nu ger mer än jag kan ge! jag behöver knuffen över från den mörka sidan där allt känns hopplöst. Jag lever i en förtvivlan över att kanske aldrig mer få ha mina barn hemma igen... nu får vi väl innerligt hoppas att vi får hem dem.. men just nu känns det omöjligt mest för att jag faktiskt inte vågar hoppas.. jag känner att min rädsla att misslyckas om jag hoppas för mycket kommer leda till förödande koncekvenser för mig själv.
Men jag önskar verkligen att nån tjatade på mig att komma och ta en kaffe eller att dem kom hit.. men försöker tänka tillbaka hur de var förr när jag klev in i flertalet hem som ingenting... inser att nu när jag inte orkar/orkat ge lika mycket själv som jag alltid har gjort nej då är jag heller inte vatten värd... underligt de där... 

idag fick vi äntligen fira våran sju åring.. sonen fick sina presenter och han verkade nöjd. vi fick en timme, en enda timme och dessutom övervakat av 2 socsekreterare jättekul och inte allt krystat och konstigt (*ironi flödar*). Men ja vi är glada över att ha fått 1 timme med barnen de två stora i alla fall, den lilla var sjuk stackarn..  jobbigaste var att avsluta då sonen fick panik och absolut inte ville följa med familjen tillbaka utan ville hem med oss! han hördes hela trapphuset och mammahjärtat slets i tusenbitar och jag ville bara gå in och krama om honom tills han lugnade ner sig igen men de var bara att försöka slita bort hans händer försiktigt och lyfta in honom och stänga dörren fort och mer eller mindre små springa därifrån för hans skull. han hade visst lugnat ner sig ändå enligt ena handläggarn även om jag har svårt att tro att han blev glad innan han åkte igen.. men att lämna sitt gråtandes och skrikande barn är fanimej en av de mest hjärtskärande saker man kan göra det liksom etsar sig fast i sitt inre och man återhämtar sig aldrig riktigt från det helt. eller jag gör inte i alla fall.  kommer fortfarande ihåg de få gånger nått av mina barn skrikit på förskolan när jag lämnat och de gångerna är lätträknade för alla tre. jag låter ju hellre lämningarna ta tid än att lämna ett ledset barn, men ibland måste man trots de göra det av olika anledningar... men jag hade väntat mig att sonen skulle bryta ihop nån gång under dagen och mycket riktigt!!! jag känner mina barn allt för väl! 

nu ligger jag här i sängen och borde sova men klumpen i magen är för stor, känslan av maktlöshet inför mydigheternas övervåld och känslan av att Npf kunskapen borde öka så enormt för att de skulle bli drägligt för många fler..  att ha en npf diagnos handlar inte om att inte funktionera utan om att ha svårigheter som man behöver på ett eller annat sätt med rätt verktyg och kanske en del stödinsatser kan en människa med npf fungera som vem som  helst. 

jag t.ex. funkar med rutiner, strategier och genom att få bekräftat att mina tankegångar inte är totalt bakom flötet...  min samtalskontakt är min viktigaste insats. att ha kalender, en överblick att kunna planera och att ha mina to do listor i huvudet vid varje moment gör att jag kan ta mig igenom dagarna utan större besvär.  jag hatar att bli klappad på huvudet för saker jag ser som självklart att gå på föräldrarmöten, eller att plåstra om gårdens barn osv.. eller att packa matsäck till utflykter och att vara klar i tid till bestämd tid osv jag blir tokig..  det är mer självklart för mig att man gör sånt än allt annat.likadant att har man problem så kommer de inte komma en lösning dimpandes i huvudet på en utan man måste ju försöka lösa det... man kan inte heller förvänta sig att de löser sig om man inte försöker dock anser jag och kommer alltid anse att man måste kunna få diskutera kring det.. man ska inte enbart behöva säga ja och sen inte kunna få en förklaring eller en diskussion kring det hela kanske kring varför man ska göra si eller så, eller om de uppstår något man varit med om tidigare hur löser man de osv.. 
ja som jag sagt tiidgare tankarna snurrar mycket och många varv blir de i tankebanan... i morgon ska vi på återgivning från sonens utredning och jag är både jättespänd samtidigt som jag är livrädd och skräckslagen över vad som kommer att sägad i morgon även om jag egentligen vet att diagnos kommer de bli.. då både psykolog och läkare ifrågasatte varför ingen utrett sonen tidigare!! 


men rädslan för att jag faktiskt skulle vara den som gör mitt barn den otjänsten att skapa problem för honom, med mitt eventuella bristande föräldraskap och felsökande sätt att vara och de faktum att jag ses som självupptagen och egocentrisk för att jag fastnar i mitt.. att alla dessa anklagelser faktiskt skulle vara sant skrämmer mig att både jag och min omgivning är så blinda att vi missar allt detta och att jag faktiskt skadar mina barn de gör mig mörkrädd för mig själv. 

samtidigt som jag är självsäker nog att veta att jag lever för mina barn och dem är mitt allt och jag gör ALLT och lite till för att dem ska få det bästa dem kan få! Jag älskar mina barn och kommer kämpa till sista andetaget för att de ska få de bästa förutsättningarna i livet för att nå till de högsta höjderna! Tills den dagen jag dör kommer jag kämpa för deras rättigheter till stöd och hjälp med deras svårigheter och tillsammans med mina otroligt intelligenta barns egna prestationer så kommer de nå till otroliga framgångar!  jag kan ha några av världens smartaste barn och dessutom är de artiga och trevliga för de mesta också.  dem har jag verkligen lyckats med här i livet! därför tänker jag inte låtas dem slåss ner eller tappa sina chanser till framgång pga några hinder på vägen! barnen har rätt att få stödet de behöver för att nå sin fulla potential! jag kommer aldrig ge mig där! 

nu blir de några vändor leagendary game of heroes innan jag ska försöka sova.. blir nog en ganska sömnlös natt med alla tankar både efter idag men också inför i morgon.. ja jag skapar mig själv en otjänst att inte bara kunna slå av.. hade jag kunnat hade jag gärna gjort de men icke de funkar inte så tyvärr.. 

hur är det egentligen?!

Jag vill tro att vi i dag lever i ett samhälle där man får vara sig själv. ta mig t.ex. jag har grönt hår använder Batmanbyxor när jag hämtar barnen i skolan och kunde inte bry mig mindre om nån tittar konstigt på mig för jag kan stå både för byxorna och för håret just becouse I LOVE IT!! jag älskar att se mitt hår jag älskar att känna att jag varje dag bär färg! och jag blir glad av att höra barnen oh kolla hon har batmanbyxor och det är en isbreaker alla dagar!! och mina barn ser att de är okej att ha på sig saker som alla inte förväntar sig! 

jag är otroligt stolt över mig själv att jag kommit så långt med mig själv att dem bitarna är jag numera bekväm med!! det var inte så länge sen jag inte vågade färga håret i vilken färg jag ville, och alltid funderade vad folk tyckte! idag är jag kanske för gammal för att orka fundera och nöjd med de val jag gör!  eller helt enkelt står för mina misstag och tar på mig det!! 

ibland önskar jag att jag var mer handelskraftig och hade mer ork men samtidigt så har jag den hårda vägen fått lära mig att försöka uppskatta de jag gör istället för de jag inte gör! även om de så klart hade varit ännu bättre om jag gjorde det också... men ibland får fördela energin för att orka med det man måste. 

idag tex var vi på möte, vi handlade lite och sen åkte vi hem och jag städade pysselskåpet samtidigt som jag lyssnade på Mia Törnblom och Christina Stiellis podd självklart! sedan lagade jag lite mat innan jag återigen fortsatte med städandet av skåpet och plockade in en av påsarna vi hade med oss när vi var borta som jag medvetet inte ens försökt plockat upp av den enkla anledningen att de varit kaos i mitt pysselskåp..  nu när de var ordning kunde jag få in även de grejerna utan att behöva kämpa speciellt hårt.. Maken han har städat köket och donat å hållt på min otroliga pedantiska knäppo... när man börjar plocka isär fläkten för att man städar då går jag därifrån jag blir galen dammsug golvet istället känner jag hur svårt är det.... man behöver inte gnugga med tandborste.. men jaja vill han nu så får han hålla på jag väljer att lämna rummet och låter han dona så fixar jag annat under tiden annars kommenterar jag bara och det är inte värt det. dessutom blir de ju en ännu frächare känsla så kan ju egentligen inte klaga men blir mer en ha känsla och vetskapen att den energin att gnugga så frenetiskt över allt kommer jag aldrig ha. 

får se vad morgondagen och helgen för med sig.. min tanke är väl att kanske pyssla lite och försöka hitta tillbaka till min terapi för gudars vad jag saknar den känslan även känslan att känna att jag har nått som lyfter mig och som kan uppta en del av alla känslor jag känner just nu... 

kan inte ens förklara hur mycket jag saknar barnen och hur ont de gör att de inte tillåts sova i sina sängar hemma och att jag inte får pussa och kramas med dem. inte ens tala om hur mycket jag älskar dem alla tre varje dag. att de dessutom inte är på samma ställe utan tre olika gör ännu ondare i mig det skär verkligen i hjärtat att de inte ens kan ty sig till varandra. hur jag mår i det hela kvittar jag är mer orolig hur dem mår och hur de kommer att må genom hela denna processen..  vi har överklagat och hoppas innerligt att barnen kommer hem!! men rädslan finna att de kommer bli svårt och att socialen kommer förvrida och förvränga precis som de gjort nu innan med.   just nu önskar jag att jag var sån som var ute mer då hade jag åtminstone kunnat haft nått att göra än bara sitta hemma och klanka ner på mig själv trots att jag vet att anklagelserna inte stämmer... det blir ändå en inre och jobbig process som sänker en mentalt framför allt när man inte har något att sysselsätta tankarna med..  dagarna bara går men har inte så mycket mening alls egentligen... nått enstaka möte här och där men inte mer än så.. de är kusligt tyst hemma och både jag och maken sörjer nog mest... 


maken han åker iväg ibland och kvar blir jag i min ensamhet med alla tankar om alla lögner som skrivits och alla tankar kring hela processen samt att jag som sagt kan hitta 30 nya negativa kränkande tankar om mig själv från en enda mening jag är min absolut största kritiker...   men förhoppningsvis så blir de väl lättare och lättare ju längre tid de går även om jag har svårt att se de så... 

nu blir de sängen och försök fördriva lite tid så det kan bli månad och vi åtminstonde får träffa minst ett av barnen eftersom att han fyller dagen innan.. hur sjukt nu de är att man inte ens får fira honom hans dag!! det är nog det jobbigaste jag har varit med om att inte få fira hans födelsedag.. hans 7 års dag, tycker så synd om honom som inte får bli firad på sin dag av sina föräldrar.. till och med vuxna blir ju firad på sina födelsedagar av sina föräldrar.. men nej inte 7 åringar soc satt klorna i.. bättre att vänta en dag?!  jag förstår inte resonemanget! den viktigaste dagen på hela året för ett barn! sin födelsedag... 

aja vi får väl förhoppningsvis ta igen de nästa år och fira julen lite extra osv.. håller tummarna för de i alla fall... 
Allmänt, En vanlig dag, familjen | | Kommentera |

jag har valt att inte blogga ett tag

 detta är pga att vi bott 8 ellee till och med 9 veckor på ett utredningshem! det blev med ett mindre bra slut på den vistelsen då allt slog it i att varken hemmet eller soc som enbart gick på hemmets linje!!! vi fick inte ens förklara att vi t.ex pratade med dottern på rummet och inte bland folk på hennes begäran, eller att det finns inte en enda gång jag inte hört eller sett barnen under vistelsen när jag borde ha gjort de trots de säger de att jag är självupptagen och att jag fastnar i mitt. trots att jag slutade virka,pyssla, jag bloggade inte och jag hade knappt telefonen på mig under dessa veckor... jag valde också att inte ens prata i telefon med någon annan än psykologen för sonens utrednings skull... i övrigt så hörde jag inte av mig till familj eller vänner heller. alltså jag hade ingenting som var endast mitt under den tiden...  

de menade på att de var så smutsigt att de var sanitärt men både maken (som förövrigt helst inte vill ha en pinal framme och helst ha dammsugna och torkade golv varje dag)  tyckte inte ens det... ja det stod påsar med rena kläder i absolut dem tog plats och även skitiga kläder i ett annat hörn efter att ha behövt bädda om sängen i några dagar. samt att jag valde att lägga två handdukar på golvet i badrummet då barnen paltade med vatten och just då hade jag inte möjlighet att ta tvättstugan så de fick ligga nån dag för att sedan slänga in dem i tvättmaskinen... 

och ni vet ordspråket den man älskar mest trotsar dem mest det existerar inte i deras ögon allt handlar om att man är oduglig som förälder!! 

så samantaget är jag värdelös förälder som både är självupptagen och inte ens kapabel att kunna få ha mina barn hemma eller ens ha chansen att få tillbaka dem!! detta trots att skolan, förskolan och folk runt omkring oss inte alls håller med!!  Ja inte att förglömma endast negativ, visst jag går absolut inte runt med ett leende de var många år sen men efter att alltid få höra att jag jämt var så glad och posetiv och även att de ibland blev jobbigt...  jag är väl iofs fortfarande lite åt de hållet då jag anser att allt löser sig bara det att de tar olika lång tid att lösa saker och ting och att om de inte är ok så är det inte slut än..  

detta är trots denna hemska situation när vi inte har barnen hemma så är jag väl ändå fast besluten om att de måste lösa sig... då vi är bra föräldrar vi har full koll på våra barn srn att vi inte alltid bauserar ut det bland alla som är i närheten.. vi pratar inte hygien och personliga saker med barnen när vi är ute utanför vårat hem eller i situationen med boendet utanför våra rum... 

att flottigt hår inte alltid beror på att man inte duschar utan att de faktiskt finns andra faktorer.. men det tar man såklart inte hänsyn till utan man kör utan att passera gå på en snevriden bild utifrån att andra tolkar vad andra berättar istället för att lyssna och prata med berörda. 

bara för att det inte ser ut som att vi pratar betyder inte de att vi inte har samma syn eller att vi tycker olika.. jag och min man är väldigt samspelta och vi vet oftast vad den andra tycker och detta för att vi är så pass samspelta och att vi pratar mycket även om vi inte gör de utanför vårat hem men framför allt pratar vi när vi åker bil.  oftast brukar vi prata en sväng innan jag går och lägger mig en check efter dagen... men ärligt talat jag kommer nog aldrig känna mig helt bekväm med att öppna mig verbalt helt öppet det ger inte mig möjlighet att analysera lika mycket som tex bloggandet gör eller fb inlägg.. det går att läsa 1000 gånger och det finns säkerligen lika många tankar kring det men där kan jag läsa om och om igen och även både förvara texten för mig själv men också när folk ifrågasätter varför jag skriver och så med.  

nu är jag ganska medveten om att jag inte säger eller skriver något jag inte står för men ändå mitt analyserande tar aldrig slut... jag gräver ner mig de få stunder jag inte har saker att göra när barnen är hemma.. 
förstår ni hur mycket analysering av allt som händer just nu jag har tid för nu när jag inte har barnen hemma. jag kommer analysera sönder hela mim tillvaro om barnen inte kommer hem igen!!  tror ingen förstår hur mycket jag behöver ha något att fokusera mina tankar på oavsett om de är barnen, jobbet eller nått annat men att som nu inte ha nånting att fokusera på det kommer rasera hela min värld totalt om de fortgår för länge! 

nä nu ska jag fokusera på att städa pysselskåpet (och det behövs verkligen) allt för att få nått att fokusera på även om en väldigt tillfällig lösning såklart!! 
Allmänt, En vanlig dag, Mående, Pyssel, familjen | | Kommentera |
Upp