Ja jösses hur ska detta gå?

jag är Rastlös så rastlös det har gått 15 dygn sedan barnen blev hämtade och körda till respektive familjehem!  OCH det är med största sannolikhet MINST 4 veckor kvar innan barnen möjligen kommer hem efter förhandlingarna.. 

HUR skjutton ska jag fixa det?! 

Jag insåg igår att hela situationen är helt orealistisk och ju mer jag analyserar möten och annat som spelat roll i utredningen och konstaterandet av vad som har betydelse och inte. 

Min närmaste vän blev kontaktad av handläggaren och det handläggaren lägger fram till oss är att vår lägenhet är en sannitär olägenhet för det har min väninna sagt...  De min vän sagt var att det vid deras besök som de hänvisar till att det då var snudd på sanitär olägenhet men att vi minuten efter deras besök började städa! Och anledningen till att det såg ut som de gjorde var för att visa allvaret i att det krävs konstant övervakning av vår son annars blir det ohållbart. På 2 veckor blev det kaos det värsta jag vart med om inte ens soffkuddarna fick ligga i soffan...  (vill bara påpeka att det var snart 1 år sen) alltså inget som var orsak till anmälan nu. Men de går tillbaka till allt gammalt! De säger att vi inte får se tillbaka utan måste titta framåt och se nuet! 

På tisdag ska vi på återgivning på sonens utredning för ev NPF diagnos. det ska bli så spännande och höra soc "förklaring" till det när han väl får diagnosen/diagnoserna psykologen och läkaren undrade båda två varför han inte var utredd tidigare...  Medans soc menar på att vi föräldrar är orsaken till pojkens problem.. Han har 240 % ärftlighet på Npf diagnoser både högfunktionerande autism samt adhd och ändå menar soc på att de inte finns någon anledning till att pojken har något. Det ska tillägas att sonens skola sökte resurs inför åk 1 nu och fick det på de grunder de uppgav mm. Jag/vi är inte ensamma om att hävda att sonen har särskilda behov om man säger så..  Men ska verkligen bli kul och se vad soc ska försöka med efter tisdag. 

Vill att de nästkommande 4 veckorna ska gå så vi kan få komma upp i förhandlingarna så vi får se om barnen kan få komma hem. 
Medtanke på att jag enbart har barnen och inte gör annat än allt som har med barnen att göra har lagt allt mitt åt sidan sen nått år tillbaka och dessutom är sjukpensionär sedan 1 år tillbaka pga mina bindvävsdefekt så är jag rastlös då jag inte har barnen hemma.. 

Jag blir så imponerad av dem som  har kämpat betydligt längre än jag. 

Ge mig era bästa sätt att hantera saknaden och hur man ska kunna stå ut och hantera sorgen efter att missa tid med barnen?

Barnen är allt jag lever för skulle offra mitt liv om de kunde rädda deras. önskar att de kom hem igår så jag hade nått som kändes meningsfullt att göra denna helg..  eller ja de nästkommande veckorna med håller på att bli knäpp efter bara två veckor så förstår inte hur jag ska klara minst 4 veckor till?? 

det är för mig ett mysterium hur man kan tycka att tid utan barnen är skönt eller att de är något man måste ha eller borde ha regelbundet...  jag vet ju inte ens vad jag ska göra nu när jag blir tvingad till det.. än mindre att jag frivilligt vill göra det. 

klart att de kan va skönt när de sover men då kan man ju stå och titta på dem och facineras av hur de utvecklats eller över hur rofyllda ens små monster är. allt sånt går man ju miste om nu.. den största har varit ifrån mig som mest 15 dygn isträck när hon var 3 år för att jag låg på sjukhus dem dagarna. idag är hon 12. sonen har väl möjligen varit ifrån mig 20 dygn totalt typ under sina 7 år och den minsta på 3 år har max varit ifrån mig 10 dygn totalt och då tar jag i, i överkant!  att dem på detta sätt rycks ifrån oss utan inskolning ingenting känns så hemskt i mammahjärtat. är dock tacksam att barnen är så fantastiska på att anpassa sig och att de alla verkar ha de bra på sina ställen. Men det är inte utan att man fäller ett par tårar för deras skull och man hoppas att de inte bara är de fantastiska kämparna som håller ihop och kör på genom envishet så de blir en pärs sen för dem. Jag önskar att de verkligen mår bra och att de inte bara är fasader..  även om jag innerst inne vet svaret så måste jag ändå hoppas tro och intala mig själv att det finns en mening med även detta hur dumt de än låter! 

man önskar man kunde skydda sina barn från allt ont!!!

Ibland kan små saker göra en lite gladare i kaoset

Läste mailen idag och insåg att Buzzador,som är ett företag som låter sina medlemmar anmäla sig och delta i olika kampanjer allt ifrån smakprovning av mat till olika abonnemangs lösningar mm som de senare får lämna sin resenssion om och tala om vad de tyckte, hade skickat inte bara ett mail utan två stycken där det stod Grattis du kom med i kampanjen! 

Jag får alltså äran att Buzza både en havrebaserad smoothie och en Castello ost fick jag veta idag! är så glad och ser verkligen fram emot dels att kunna erbjuda tjejerna som är mjölkprotein allergiska att kunna köpa en smotie om vi ska i väg och de vill ha något som är läskande samtidigt som den är uppfriskande.  och så ser jag fram emot lite egentid på balkongen med lite efterrätt i form av salta kex och Castello ost. Jag känner redan hur sugen jag är på att smaka bara av att fått mailet. så detta kommer bli både spännande och gott tror jag att få Buzza dessa två produkter från   dessa två  kampanjerna jag kom med i och får delta i från Buzzador. 

min dag blev plötsligt lite extra kul. trots ett huvud som exploderar snart efter att ha varit ute i blåsten ca 1 timme när jag hämtade barnen.. känns lagom kul att känna att man är så känslig för vädrets påfund.. men men man biter ihop och för de än ska ändå. 

nu ska jag laga lite mat till middagen och samla ihop min lilla skara till familj. sen blir det nog vika tvätta och lyssna podden självklart med Mia Törnblom och Christina Stielle innan det blir nattning av barn och nattning av mammans huvud med.. 

avslutar dagens inlägg med bild på produkterna från Buzzador håll utskik i affärerna ni med! 


Allmänt, Buzzador, Hösten | | Kommentera |

tisdag

Ja då var det tisdag igår var 18 december de flesta som firar sin bröllopsdag brukar kunna skjuta på den lite hit och lite dit och visst de kan väl vi med men då får vi också räkna med en och annan tår och en och annan kommentar för den 16 dec dog min mormor faktiskt bara timmar innan jag skulle gifta mig sätt hos frisören när mamma ringde och berätta att mormor gått över till andra sidan....  och 2 år efter att vi hafe gift oss fick jag det hemskaste telefonsamtalet jag någonsin fått.. min 8 månaders gudson var död plötslig spädbarnsdöd... jag hade spenderat många timmar i bil många timmar på umgänge med mamman då det hela blev en myvket bisarr och utdragen process vi hade precis fått klart att mamman med stöd av mig som gudmor och då 2 barns mamma skulle stötta upp under helgerna efter nyår men istället så fick vi ett döda besked. Jag är inte säker på att jag varken förstår eller är medveten om hela situationen än trots att de är 4 år sen de hände... jag förstår inte varför eller meningen med de hela och kommer antagligen aldrig göra. Såret i mitt hjärta kommer aldrig läka helt men idag kan jag hantera sorgen och prata om E utan att bryta ihop fullständigt. 


Jag önskar jag kunde säga att allt blir bra och att livet är rättvist men det är så långt ifrån rättvist att de är sanslöst... 
Och hela händelsen gjorde mig väldigt harig och dessutom till viss del dumdristig och grinig.. då jag medans min minsta var liten menade hela tiden på att är det meningen så är det ju det inget jag kan göra åt. Jag menade i princip att om även C skulle dö så kunde ju inte jag förhindra det.. men borde ju istället ha tänkt att vi gör allt vi kan för att undvika de. Och tagit det oroliga om de behövdes..  har aldrig varit hönsig innan. Men med sista har jag varit både hönsig, grinig och dessutom vägrat lämna ifrån mig henne till andra än mamma i princip. Fel eller rätt det har varit mitt sätt att hantera min rä. la och oro att behöva gå igenom samma sak igen...  ett tag relaterade jag mina uttalande om att de blir som de blir till att de helt enkelt var så att jag hade mindre känslor för mitt barn men efter flera års av terapi och diskussioner så är de tvärtom har jag förstått.. jag älskar henne så mycket (ja självklart de andra barnen med) att jag inte kan hantera min rädsla på annat sätt än att helt enkelt vara på standby och redo om de skulle hända.  Jag har perioder som jag är mindre rädd men ändå som nu när hon rosslar kan jag inte låt bli att få katastroftankar och tar henne hellre hemma för att själv kunna hålla ett extra öga på henne. Och sen är de inte de att jag inte litar på andra utan bara de att jag litar inte på mig själv så pass att jag inte skulle göra något dumt om de skulle hända något  med barnen .
Har jag dem själv är det ju jag som misslyckas inte någon annan..  och dessutom kan jag ju inte vara arg på nån annan heller. Mina barn är ju mitt allt.   Börjar Chelsea hosta så är jag där med inhalation och bara lite trött så hade jag mer än gärna hemma med henne än låter henne gå i väg och riskera att bli dålig. 

Jag får bokstavligen ångest om från  ringer från skolan för nått av de andra barnen blir jag uppriktigt besviken på mig själv för att jag inte förutse deras sjukdom eller mående. Inser också att de är omöjligt men ibland blir de bara så ändå jättedumt eftersom att de oftast inte alls varit så att de visat att de skulle vara dåliga. Men jag är min egna värsta fiende som skulle kunna trycka ner mig själv under skorna på mig själv och även hoppa på mitt eget huvud.. 

Migrän, illamående och ont som pip har jag i dag.... så ungefär normaltillstånd här enligt min kropps preferenser...

Nu ska jag se om jag kan fylla på reserverna och så får vi se vart denna dag slutar någonstans... 
Allmänt, Hösten, jul 2017 | | 2 kommentarer |
Upp