tisdag

Ja då var det tisdag igår var 18 december de flesta som firar sin bröllopsdag brukar kunna skjuta på den lite hit och lite dit och visst de kan väl vi med men då får vi också räkna med en och annan tår och en och annan kommentar för den 16 dec dog min mormor faktiskt bara timmar innan jag skulle gifta mig sätt hos frisören när mamma ringde och berätta att mormor gått över till andra sidan....  och 2 år efter att vi hafe gift oss fick jag det hemskaste telefonsamtalet jag någonsin fått.. min 8 månaders gudson var död plötslig spädbarnsdöd... jag hade spenderat många timmar i bil många timmar på umgänge med mamman då det hela blev en myvket bisarr och utdragen process vi hade precis fått klart att mamman med stöd av mig som gudmor och då 2 barns mamma skulle stötta upp under helgerna efter nyår men istället så fick vi ett döda besked. Jag är inte säker på att jag varken förstår eller är medveten om hela situationen än trots att de är 4 år sen de hände... jag förstår inte varför eller meningen med de hela och kommer antagligen aldrig göra. Såret i mitt hjärta kommer aldrig läka helt men idag kan jag hantera sorgen och prata om E utan att bryta ihop fullständigt. 


Jag önskar jag kunde säga att allt blir bra och att livet är rättvist men det är så långt ifrån rättvist att de är sanslöst... 
Och hela händelsen gjorde mig väldigt harig och dessutom till viss del dumdristig och grinig.. då jag medans min minsta var liten menade hela tiden på att är det meningen så är det ju det inget jag kan göra åt. Jag menade i princip att om även C skulle dö så kunde ju inte jag förhindra det.. men borde ju istället ha tänkt att vi gör allt vi kan för att undvika de. Och tagit det oroliga om de behövdes..  har aldrig varit hönsig innan. Men med sista har jag varit både hönsig, grinig och dessutom vägrat lämna ifrån mig henne till andra än mamma i princip. Fel eller rätt det har varit mitt sätt att hantera min rä. la och oro att behöva gå igenom samma sak igen...  ett tag relaterade jag mina uttalande om att de blir som de blir till att de helt enkelt var så att jag hade mindre känslor för mitt barn men efter flera års av terapi och diskussioner så är de tvärtom har jag förstått.. jag älskar henne så mycket (ja självklart de andra barnen med) att jag inte kan hantera min rädsla på annat sätt än att helt enkelt vara på standby och redo om de skulle hända.  Jag har perioder som jag är mindre rädd men ändå som nu när hon rosslar kan jag inte låt bli att få katastroftankar och tar henne hellre hemma för att själv kunna hålla ett extra öga på henne. Och sen är de inte de att jag inte litar på andra utan bara de att jag litar inte på mig själv så pass att jag inte skulle göra något dumt om de skulle hända något  med barnen .
Har jag dem själv är det ju jag som misslyckas inte någon annan..  och dessutom kan jag ju inte vara arg på nån annan heller. Mina barn är ju mitt allt.   Börjar Chelsea hosta så är jag där med inhalation och bara lite trött så hade jag mer än gärna hemma med henne än låter henne gå i väg och riskera att bli dålig. 

Jag får bokstavligen ångest om från  ringer från skolan för nått av de andra barnen blir jag uppriktigt besviken på mig själv för att jag inte förutse deras sjukdom eller mående. Inser också att de är omöjligt men ibland blir de bara så ändå jättedumt eftersom att de oftast inte alls varit så att de visat att de skulle vara dåliga. Men jag är min egna värsta fiende som skulle kunna trycka ner mig själv under skorna på mig själv och även hoppa på mitt eget huvud.. 

Migrän, illamående och ont som pip har jag i dag.... så ungefär normaltillstånd här enligt min kropps preferenser...

Nu ska jag se om jag kan fylla på reserverna och så får vi se vart denna dag slutar någonstans... 
Allmänt, Hösten, jul 2017 | | 2 kommentarer |

Exkluderad från de mesta

Tänk vilken otroligt hemsk människa jag lär vara... inte nog med att jag inte alltid kan vara delaktig pga värk, rullstol mm jag kan dessutom inte vara inkluderad för att jag inte härjar och visar upp mig tillräckligt... de räcker inte med att försöka vara vänlig och hjälpa till för att räknas... och gud förbjude om man uttrycker vad man känner eller hur saker och ting upplevs.... då är man negativ och elak.... det är förbjudet att uttrycka något som inte är rosor... vara ärlig och öppen är helt uteslutet... väldigt konstigt att världen ser ut som den gör där alla smuslar och pratar bakom ryggen... Vi är väl vuxna och ska kunna prata känslor det är inget man ska förtrycka eller lägga på hög!!!  Därför är mer än halva folket utmattade och har psykisk ohälsa... ska man förtrycka känslor och inte prata om dem så förstår jag också att man blir utbränd om man ständigt ska förtrycka sina känslor och upplevelser ständigt... 


Jag har i alla fall som mål att bli friskare och bygga rena och ärliga relationer till mina vänner. Så jag kan lita på att de förstår varför jag reagerar som jag gör eller varför jag upplever saker som jag gör... för det allra allra mesta känner jag att jag exkluderad pga att jag inte är tillräcklig att de jag gör inte är gott nog eller tillräckligt värdefullt för att känna att jag har en plats i de aktuella sammanhangen.. och andra gånger undrar jag varför jag duger i vissa fall till vissa tillställningar men inte i andra... ja precis jag undrar vad de är för fel på MIG alltid jag lägger de alltid på mig och undrar oftast vad jag skulle ha gjort istället... för uppenbarligen är det ju jag som gjort något för mycket eller för lite annars hade jag ju räknats en väldigt väldigt enkel ekvation.. 1+1 blir 2 inte något annat... 

Och väljer andra att jag  klagar eller skuldbelägger andra, be my fu.. ..king guest....  jag undrar fortfarande va jag gjort för fel!!! 

Jag har alltid valet att förändra mitt liv då har jag även valet att vara den andra vill umgås med också... vill vara den där personen som är en sån som räknas inte den som får en plats för att de inte finns en annan eller en sån man säger att de är väl klart att vi ska umgås men sen blir det aldrig så för att de aldrig finns varken tid eller lust eller folk som är mycket viktigare... 

Aja igår öppnade vi våran baksida för "samhall" gänget så de träffades här. Vi slog upp partytältet vi köpte till midsommar.. jag och mamma på ihop två fruktfat istället för en massa fika.. alla tog med de dem ville äta och vi umgicks en eftermiddag... det kom och gick folk från kl 13 fram till kl 19... va kul och se alla även om jag inte hann prata med alla.. min kropp krascha där efter 15 ungefär när jag gått fram och tillbaka för många ggr och jag hade fixat både W s nya cykel men även P nya cykel ( min gamla som jag inte kan cykla på sen jag blev sjuk)


Har en dag när tårarna rinner, jag har tackat nej till ett bröllop jag sett fram emot i 6 månader om inte mer... för att jag orkar inte försöka vara något jag inte är.. jag vägrar ha blickar på mig för att jag uttrycket vad jag känner... och jag har flera personliga bröllopspresenter som jag nu kommer få lämna vid ett annat tillfälle... 
Jag har dessutom en klänning som jag nu inte har ett tillfälle att använda... Aja kommer väl flera hoppas jag men trist ändå...å andra sidan är de ett minne som kommer bära med mig resten av livet... När jag återigen inte räckte till... 

Nog för att detta uppstod även innan jag blev sjuk men aldrig så hör ofta.. numer räcker jag så sällan till att jag kan räkna de gångerna på en hand.... 

Ledsen över att vara så värdelös att jag inte räknas som medräknad... 
Så kan nån förklara för mig hur man är tillräcklig och kan räknas med..  

Nä just det jag är ju en hemsk människa som måste ha gjort något väldigt ont i mina tidigare liv eftersom att jag alltid är den som gör både fel och som alltid lämnas kvar i slutändan! 

Sen vet jag också att en själv är det enda man har i slutändan..  men är så trött på att alltid vara otillräcklig men också på att vara då blond och blå ögd ... jag litar på människor säger dem att de t.ex.  bara ska ha en  så är det ju så.. men när det sen av en händelse kommer fram att det inte alls är så.... eller om folk säger att de aldrig skulle välja eller göra på ett visst sätt då litar jag på det med för att jag är sååååååå blond och så blå ögd. Jag börjar tro att jag är dum på riktigt som går på lögner, osanningar mm kanske inte varje dag men i alla fall ett par gånger i veckan... 

Aja här kommer lite bilder på fruktfaten... 

Allmänt, En vanlig dag, Hösten, Mående | | Kommentera |

Dagens svammel som började som ett fb inlägg men passar bättre här...

Urk... ligger så mycket och väntar på mig nu.. både sånt jag vill göra... sånt jag måste göra.. sånt jag borde ha gjort. Och även sånt som skulle ha gjorts för länge sen men som jag inte kan göra förrän jag får besked om hur saker och ting blir... känner hur jag önskar att jag önskar att de vore vardag för länge länge sen!!!! Känns som att denna helg kommer bli extremt lång 😩😩😩 efter helgen väntar blandannat att söka massa fonder och även en massa samtal att ringa till höger och vänster.. de blir en lånnnng lista!!!! Och en massa funderingar hela helgen.. ska försöka släppa skiten i morgon när USA besöket kommer men blir sömnlösa nätter innan allt är klart...

Åh så tar vi överklagande till försäkringskassan över avslaget för bilstödet.... och så alla andra nederlag.. söka fonder i hopp om att kunna få nån krona att köpa en ny bil... för den gamla kommer nog inte fortsätta rulla...

Älskar föreningslivet när det rullar på och jag har styrelsemöten att se fram emot då brukar de handla om beslut och även uppgifter att kunna behandla.. nu är sommaren här och de mesta står still inget att se fram emot inga uppgifter att ta sig ann...

Får se vad kroppen går med på att göra... nu har i alla fall barn nr 3 också sommarlov!!! Sy,brodera,sticka,pyssla,måla, bada, mm vore kul men inget jag måste de blir ju då inte av oftast... eftersom att ingen förväntar sig att de ska bli gjort..

Misstänker att det kommer bli många många brev skrivna i sommar till lärare, instanser, fonder, stiftelser, mmm förberedelser inför höstterminen.

Det privata löser sig väl förhoppningsvis... de för föreningarna måste ju krast lösa sig även om delar av det känns extremt jobbigt att de pågår... funderar på att försöka ta upp bloggandet igen då blir kanske pysslandet viktigare igen och även kunna gå tillbaka i bloggen för det privata att kunna komma förbi den där spärren att göra nått för mig själv lite oftare... känns dumt att skriva här på fb hela romaner till och från.... kanske skulle till och med detta vara första inlägget och mycket mer...

En vanlig dag, Hösten, Mående | | 2 kommentarer |
Upp