Mia Törnblom är sedan många år en stor idol kanske en av mina största idol någonsin och om jag nångång skulle vilja vara henne... Talangfull, ärlig, fantastisk, människa, tar vara på livet här och nu mm. hon är fantastisk helt enkelt, även om livet drabbar henne med ibland såklart som hon skulle uttrycka sig..
jag har läst självkänsla nu, mera självkänsla, så dumt och jag har sedan några dagar tillbaka börjat reflektera om hennes tankar i en härlig bok. åh i går påbörjade jag även boken samlade tankar om självkänsla.
jag lyssnar på podden självklart och jag har börjat följa hennes Instagramkonto. jag har sedan jag börjat med allt detta blivit så glad, tänker att jag är friare och mår bättre än på länge. Jag har sedan ett par månader inte känt dem känslor jag vet att jag faktiskt känner i olika situationer utan jag VET bara att jag känner som jag säger att jag känner för att min hjärna talar om för mig genom att slå ihop mina tidigare erfarenhet hur jag känt med de som händer och ger signalen nu borde jag känna mig glad. så är det så att jag skriver känner så är det inte känslan isig utan själva känslomönstret jag haft tidigare i relation till vad för situation de är och vad som borde vara de konkreta att känna just där och då.
jag har i alla mina år varit en känslomänniska som många gånger fått utstå kommentarer som men sluta larva dig nu, måste du betee dig så osv.. visst med åren blev de bättre och kommentarerna kom mer sällan, men så en dag vaknade jag och började fundera på VARFÖR jag plötsligt tyckte att jag kände mig likgiltig... något jag verkligen inte är jag känner massor, ju mer jag har analyserat och tänkt kring detta så har jag insett jag har stängt av! alla år av alla kommentarer, alla känslor som ibland känts som att dem ska kväva min hjärna med alla tankar och analyseringar. när jag var 28 fick jag diagnosen ADHD. AHA allt föll ju på plats jag är hyperaktiv i hjärnan, hmm okej vi jobbar på det... okej för att jag ville lära mig att kunna kontrollera mina känslor lite men att stänga av som jag nu lyckats göra var inte riktigt meningen, jag älskade att känna mig glad att se fram emot allt, vilja vara med överallt, samtala och samspela med människor enbart för att de berörde mig för att de var härligt med människor... visst hatet var precis lika intensivt men jag insåg ganska tidigt i mitt liv att jag faktiskt inte rakt av kan hata saker, jag är för analyserande för att tro att människor är rent av elaka rakt igenom, att förhastade dumdristiga handlingar är ett resultat av människan i sig,, utan mer att de är bagaget människor bär med sig eller som format dem har varit orsaken till handlingarna de gjort. för mig är de så enorm skillnad på handling och person att jag inte kan se en människa som elak. jag kan inte hata och jag tycker att de är jätte jobbigt att behöva hålla en person ansvarig för sina handlingar med någon sorts bestraffning.. okej ett utegångsförbud för rymmning, eller avbetalning för en skuld absolut men ett mer drastiskt straff pga allvaret i handlingen de är alltid jobbigt. Eftersom att jag försöker se anledningen bakom handlingen och inte personen som utför handlingen.
Dagen idag har varit Kaos, men den här som tur är många ljusglimtar också. En duktig son hos Tandläkarn, en otroligt klok och omtänksam dotter som är handlingskraftig och tar tag i saker hon tycker är fel, två besök hos mina vårdkontakter som hade bra utgång båda två och så kalasade med familjen hos guddotters familj. Men störst av allt kärleken till familjen den går inte att ta miste på. Vi har alla en härlig sammanhållning i familjen och omtänksamheten, omvårdnaden och kärleken oss emellan är svår att missa när vi har våra rutiner med avslappnade aktiviteter efter maten, vila återhämtning och uppladdning för nästa dag eller inför en aktivitet gör att vi spenderar mycket tid med kramar, kärlek, mys och att inte sätta upp så mycket krav utan att ge varandra utrymmet för att själva ta insiativet att göra måstena men också chansen att tillsammans slutföra och göra våra måsten. Alla är fullt medveten om att de ska göras men ingen förväntas ta ansvar för att de ska göras. de är dagsform humör och mående som avgör. men framför allt hjälps vi åt att slutföra det som är vårat gemensamma ansvar.
jag blir ofta varse att människor tycker att mina barn får växa upp alldeles för tidigt.
Ja okej jag kanske pratar med mina barn om saker man tycker att man kan vänta med.. visst de vore kanske fantastiskt om jag kunde följa normen där! Men nu råkar de vara så att jag har en Hyperkänslig dotter som behöver få svar på sina funderingar, hon behöver enormt mycket stöttning av mig men även av min man hennes pappa. (ej bio). Hon kan ligga vaken flera nätter för att hon är orolig för något som sas på Tv:n för 3 månader sen om hon kommer på det igen efter 3 månader och så börjar hennes analyseringar (ungefär som för mig, men hon är ju inte mini me för intet) och hon kan banne mig inte komma till ro eller släppa det förrän hon fått prata om det... många gånger låter ju henne tänka själv men i samtal med oss att hon får delge oss sina funderingar och sin förväntade tänkta upplevelse och så pratar ju utifrån det. men ibland är de tunga och jobbiga ämnen då är vi mer hjälpande och berättar och förklarar... just för att de inte ska bli ännu tyngre eller ännu mer funderingar...
och sen är jag alltid ärlig med att säga att jag är varken allvetande eller något facit, jag går på mina erfarenheter, mina upplevelser från tidigare situationer och mitt tycke och tänk.. sen är jag en sån där jobbig jävel som tycker att de är okej att andra tycker olika så länge min åsikt också respekteras.. den är min och jag har rätt att ha den, precis som att din åsikt är din och du har rätt till den. det gör varken dig eller mig bättre eller sämre. däremot gör de att vi ser på saken på olika sätt. De kan ibland göra saker komplicerade då många vill vara överens, jag anser att man då får kompromissa och komma fram till något som fungerar även om de inte nödvändigtvis blev precis som man hade trott eller önskat frpn början.
Vi är bara människor och människor felar ibland och de är okej men det är så bra om vi reflekterar och tänker på vad vi skulle kunna göra annorlunda så att resultatet blir bättre nästa gång. misstag är till för att vi ska kunna utvecklas, inte att vi ska dömas för våra fel och brister och stanna kvar i det!
detta tänk är också de som fått mig till att börja reflektera i min reflektions bok varje kväll. och det är också det som bloggen kommer handla om mycket framöver. Hur jag har mig tillbaka till ett liv med känslor som känns, en ingående reflektion kring olika ämnen som av olika anledningar berör mig och får mig att analysera. delar av det som kommer skrivas här kommer även vara delar i min bok som jag började skriva för många år sen som fortfarande inte är klar men en dag ska kärt barn har många namn bli klar kanske är detta rätt sätt!!! det vet man inte förrän man provat så nu provar jag!!