och så var det de här med nättern ovh sömn ja...

eller hur är det nu..?!? 

det är natt men inte kan jag somna inte... trots att vi hållt på hela dan.. iofs lovande inför de här helvetiska 8 veckorna.... 
om jag nu ska ha en sån här period där jag inte sover men kan hålla igång ändå... sen att jag rör mig som att jag vore 100 och ramlar bara nån puttar till mig lite... men tar de bara föräldrarförmågan visar att de är tillräckligt... 

jag vet inte hur många ggr jag hör att ni är så bra föräldrar, det hörs hur duktiga ni är med barnen, det är så härligt att se hur ni är med barnen, de är så artiga osv osv 
missförstå mig rätt jag är överlycklig att andra ser det så!! men efter flera soc anmälningar och så många utredningar där det som brister mest är mitt självförtroende så känner jag att okej men är det nått som folk bara säger för att de ska muntra upp eller är de veekligen så? 

jag antar att svaret kommer inom 8 veckor... eller ja att kag på något sätt skulle vara så bra har jag svårt att se.. ännu mer svårt att tro att man blir utredd gång på gång och man ändå går därifrån med du är en bra mamma då känns de väl ändå lite som att om jag nu var så bra hade väl folk ändå inte behövt ringa soc de ggr jag begår misstag!?  jag hävdar inte att jag är en exemplarisk mamma jag hävdar endast att jag har regler för mina barn, vi har rutiner och kan vi undvika onödiga situationer så gör vi det. åh dessutom har vi mycket tid tillsammans när vi har möjlighet. dessutom älskar vi att lyxa till de i vardagen en smootie till mellis, en utflykt med kalla pannkakor och frukt som efterrätt eller varför inte fredagsmyset tillsammans i lekparken medans vi tar lite Pokemons och snurrar på stopp tillsammans. det är kvalite... 

en film i soffan med en filt över benen och familjen bredvid finns inge mysigare när tillfälle ges. 

nej klart att de inte är solsken jämt men väljer inte alltid att titta så mycket där utan försöker hellre lyxa till de med små medel kan vara så enkelt som egentid med ett barn nån timme innan de andra slutar.. eller efter läkarbesök att ta resten av dagen ledig för att bara mysa och låta barnet önska. sen att man hamnar på bristningsgränsen när tiden tar slut och barnet påminner om att MÄH åååå vi gör aldrig nått då får man komma ihåg att hrm ja just ja  de har också haft det underbart och vill inte att de ska ta slut därför låter dem så här.... men det är egentligen inte så att det varit dåligt utan bara det att de vill ha det så snart igen.... 

nä men ska väl lägga ner phonen och vila knoppen lite också en stund innan nästa tankevurpa kommer och stör min sömn igen. 

misstänker att de blir måååååååååånga såna här nätter framöver.. så lär bli mycker bloggande på nätterna.... och som sagt troligen också vårat vanliga skiftande så nån alltid är vaken så vi kan stoppa ev barn som springer upp och väcker resten av huset.... så lär ju bli en del bloggande då och kanske bokskrivande med eller så passar jag på att virka och lyssna podd eller  läsa bok.. hmm ja ja de visar sig... 

natti på återseende

vem är jag om jag inte är mamma?!

ja du ärligt talat jag är nog bara en totalt trasig individ som blivit bränd en gång för många av både livet, sk vänner, kroppen, hälsan etc

må vara kreaktiv men kroppen håller inte längte stunder och tiden räcker framför allt inte till.... 

all energi försöker jag lägga på barnen. är det nått jag inte orkar så tar jag bort de det inkluderat prata i telefon, smsa, spela, fixa oxh trixa lägger hellre all den tiden på barnen. enda gången vi har barnvakt är om vi ska på föräldrarmöte annars har vi inte barnvakt. vi tackar nej till inbjudningar som betyder att barnen inte kan följa med eller så går bara en. jag går knappt utanför dörren numera alls om de inte är sjukvård för egen del annars är de bara för barnen. väljer att lägga allt på barnen.  vill inte slösa bort min lilla energi på nånting annat.. 

jag försöker verkligen få maken att ta med sig någon annan på sina spa upplevelser så de blir använda men han vägrar... och jag känner att jag tänker inte tjata eller tjafsa om barnvakt för annat än föräldramötena då jag verkligen inte känner att de är så viktigt för mig...   jag gav upp för snart 2 år sen när vi först inte fick barnvakt till vår bröllopsdag oxh sen när vi inte fick barnvakt till 6 månader senare för att vi skulle boka kryssning så nej nu får de va känner jag. och nu är jag glad för det. eftersom att de gett mig extra timmar med barnen och de har gett minnen och minnena kan ändå ingen ta ifrån mig sen heller oavsett hur hårt de försöker det kan inte ena soc vinna att ta ifrån en minnena frpn sitt barn.  jag ser framför mig hur de får bända loss alla tre barnen. c som knappt vill lämnas på förskolan ibland eller som inte ens vill vara hemma med pappa.. W som både slänher aig runt halsen både när han går in och när han ska hem. och P som ringer bara för att få höra min röst när hon blir stressad och som fortfarande kommer flera gånger om dan och vill kramas... bara tanken får mig att bryta ihop.  och skulle de nu bli annorlunda kan jag lova att största godispåsen någonsin kommer köpas och cola och sen kommer vi plöja film på film i soffan hemma bara vi tills skolan börja några dagar senare... men tror dessvärre inte att de blir så..  får väl se om de känns annorlunda när vi väl är på plats men just nu känns de lönlöst att ens hoppas eftersom att statestiken är alldeles för mycket emot oss för att vi skulle vara dem som kommer hem med våra barn... och vad skulle då detta ha gett oss veta vad vi gör dåligt ocv vad som är ännu sämre och vad som är katastrof i min mening får vi höra det varje dag om inte från barnen så deras kompisar som tycker att de är jättekonstigt att våra barn aldrig är ute och ränner halva nätterna att våran äldsta aldrig ljuger eller att vi lägger våra barm i skaplig tid även på helgerna oftast vi är nog de hemskaste personerna på hela gården.
för att inte tala om i hela västerås och Sverige som tittar på sömnbehoven barnen har och utgår i från det när vi sätter deras sovtider... 

men ja som sagt klart att man behöver få det framlagt från familjenehandlare som bedömmer oss i en helt overkligsituation som bjudwr till myckwt av det vi undviker för att det inte passar barnen oxh deras föeutsättningar klary att de är det bästa sättet att bedömma oss.. långa korridorer som verkligen skriker spring i mig barn............ 
ha tävling om vem som kör bilen fortast genom korridoren som gjort både för bråk och för att göra illa sig samt att inne får man...

bilvägar precis utanför dörren perfekt för små barns familjer.... framför allt för såna som har barn som inte alltid tänker på det och som lärt sig låsa upp dörrar.. ett toabesök är allt som behövs.. 

men jag glömde jag är den som är hemsk som har extra lås på dörrarna som gör allt för att dem ska förstår varför vi väljer att ha de regler vi har och som.undviker onödiga situationer som uppstår i t.ex. korridorer... barnen får absolut mer än gärna leka men inte lekar som dwt bara är en tidsfråga innan de slår eller sparkar varandra. oxh vi är otroligt elaka som tvingar våra barn att själva försöka se varför man inte borde ligga centimeter från nåfon och sparka med benen för mig är de rätt självklart att de är onödig stor risk för att göra illa nån.. men ute på gräsmattan är det helt okey men nån bit ifrpn varandra så slipper de bli tok men man får fortfarande sparka.... 

det är sunt förnuft för mig men det är nästan så jag hoppas att de tvångsinlägger mig på psyk på måndag men sån tur har jag inte men då hade jag åtminstonde fått en vettig jävla anledning till att de ska låsa in oss och utreda våran föräldrar förmåga.... men nej lär få sitta på varenda möte ut in och ut igen om allt som är bra ocv allt som är dåligt och hemakt osv jag vill inte höra vad som är bra ellee vad som är dåligt jag vill veta göe aå här då når ni sonen.... och det kommer aldeig hända utan han kommer då vara nån föesökskanin och kag vill inte utsätta honom för det nu har kag verkligen försökt med allt utom att säga sätt LVU och vi måste ändå åka... detta om nått är att kränka ett barn använda dem som försökskaniner funkar funkar icke om och om igen.... 

usch så hemskt att de är så här de tror att sks rädda barn från att bli trasiga vuxna.... ta ett helt sommsrlov lås in hela deras familj på utredningshem och soppa ihop deras sommarplaner under mattan utsätt dem för massa nya intryck, säg åt dem att leva som vanligt och så är biffen klar... klart de blir en toppen sommar ja glöm inte de andra 20 personerna som också är i huset för en familj med flera dom har autism klart att det blir TOPPEN över iet. verkligen perfekta sommaren för dem som tycker att det är jobbigt med släktkalas trots att dem känner folket så varför inte slänga in 20 helt nya personer det är ju verkligen det snällaste mest logiska du kan göra när du säger lev som vanligt...

observera då att ett av barnen stog minst en månad i dörröppningen och observera innan denne vågade vara med på aktiviteter trots att de var kända personer.... 

ett av barnen har inga som helst hämningar eller gräns för vad som är stopp eller slut.. 

och ett vill enbart att det ska vara rätt och rättvist och envis som synden men det måste vara rätt. 

idag är det mitt nattpass maken somnade tidigt och sovit flera timmar... jag själv har så ont i ryggen att jag vill hugga av mig den ovanför naveln vore fint... borde väl in visa upp alla fina stenar få smärtlindring och så hem igen men barnen hinner vakna då får jag helt enkelt ha ont istället... smärtlindringer ger ändå inte så mycket effekt då känns det som att de är mer effektivt att låta kroppen hantera skiten även om min puls säger annat och likadant mitt blodtryck... men va gör man inte när det inte ger tillräckligt med effekt så att de känns värt väntan, timmarna från barnen och dessutom krånglet att ta sig upp. 

nä nu blir det plocka farmen nån gång till innan de blir min sovtid och makens tid att vaka barn.... 
Allmänt, Debatter, En vanlig dag, Mående, familjen, jag | | Kommentera |

jag förstår att andra tycker en massa

i eftermiddags blev jag varse att jag var så annorlunda de sista veckorna. det tycker jag inte att jag varken varit eller är jag kankse bara är den jag är utan alla fasader och masker eftersom att alla dessa fasadee och helveten ändå inte fungerar...  man blir ändå dömd och förstörd som människa oavsett hur mycket man ler, håller ihop och kämpar igenom alla utmaningar som man utsätts för genom livet! och va tusan får man för det? jo det ska jag tala om ingenting, verkligen ingenting jo en massa falska leenden som inte hjälper dig alls när du riktigt hamnar i skiten det ger dig inte pengar.. det ger dig inte hjälp mot personer som ljuger, inte heller mot folk som antar saker och sedan utsätter andra för sin maktposition... eller när tårarna bränner eftersom att du inte kan göra nånting för att ändra vad folk tycker om dig när de väl bestämt sig!!! en annan sak som dessa falska leende inte ger dig är att känna dig starkare när du redan känner att  du är så långt ner att skosulorna är vart du känner att du är i nivå med..  då hjälper inte de falska leenden som du gett hela ditt liv för att du hoppats på att de ska hjälpa dig nångång när du behöver det....  
jag vet faktiskt inte vad alla mina fasader har gett mig eller vad jag fått ut av att le, hjälpa andra, ställt upp för andra, osv... 

jag sitter ju ändå i skiten jag har ändå stått ut med allt som livet slängt på mig!!!  men ja vad säger man får aldrig större prövningar än vad man klarar av men nu är jag faktiskt bra jäkla tveksam!!!!  Jag är helt slut nu jag börjar fundera på om allt händer för att jag ska ge upp jag som aldrig ens tänkt så att de ens är möjligt att ge upp...  men nu funderar jag på om livet vill visa mig att de banne mig är nog nu... 

om något bara kunde gå vår väg, och kunde bli till våran fördel. va är det jag har gjort som är så fruktansvärt hemskt att barnen ska bli utan sina föräldrar.. ska behöva lära känna två nya människor och som de ska leva hos troligen delade på också!!   är jag verkligen så fruktansvärd hemsk att barnen ska behöva bli lidande för det?! 

ajaj håller på att tvätta upp alla barnens kläder och ev gosedjur som ligger i tvätten så de kan få ta med sig allt som är deras. även om de aldrig mer kommer bo här. kommer även under tiden åka hem de få gångerna jag åker börja packa ner allt som är deras i separata påsar så de åtminstonde får nån typ av hemma känsla dit dem kommer. just nu känns det bara som att det är 8 veckors förhalning på nånting som ändå kommer ske..   

jag som både läst och hållt mig någorlunda påläst om reglerna och förhållandena som borde finnas kring missförhållande i hemmen för ev omhändertagande och även vad reglerna säger kring LVUn osv... men inte gav det mig nått för det!!! 

och inte följer ju soc de reglerna ändå inga anhöriga är kontaktade, inte barnens skola, förskola, inte läkare eller andra instanswr som barnen har kontakt med... i en utredning ska alla dessa tas kontakt med  och inte är barnen frågade heller hur de känner. 

och i 8 veckor ska vi bo med en massa andra människor och under dem besöken vi gjort där borta är det ingen som ens haft tillstymelse till ett leende på läpparna, inte skrattat mer än när jag sa till en personal ja sist jag såg dig gick du runt med en massa pannkakor och höll upp handen som att jag skulle servera då skrattade denne och menade att ja just ja...  men de är också de enda... 

vi kommer ha ett fasligt sjå att hålla de två små på rummet då det inte går att låsa dörren, de är långa inbjudande korridorer... en dubbeldörr i våra rum så rund springandet är ju definitivt ett faktum!!! och dessutom är det nog bäst att fortsätta vårat skift för att minimera de faktum att barnen kommer smyga ut och gå in hos allt och alla... jag säger bara det stackars dem som barnen fäster sig vid de kommer aldrig få vara ifred från dem inga dörrar går att låsa så som sagt vi lär ju ha våra skift jag hoppas för allas skull att vi får ha hasparna på åtminstonde den ena dörren så vi kan minimera att de kan ta båda dörrarna.. för de betyder att får vi inte det så lär vi försöka köra dygnet runt i 8 veckor för att inte riskera att alla andra också blir väckta. för då lär vi sitta vid varsin dörr och vakta  så inte barnen går ut.. eller ja maken kommer ju lägga sig och sova oavsett men jag får försöka eliminera det då jag är fullt medveten om att de är troligt scenario eller faktum mer än scenario...  skillnaden när man åker som släkt eller så men vilt främande människor nej där går min gräns
 och då inte barnen har de spärrarna då är det mitt ansvar som förälder att hjälpa dem att ha den spärren... så antingen dygnet runt båda två om vi har två dörrar eller enbart skift om vi bara behöver passa en dörr... 
men andra ska inte behöva bli störda av mina barn mitt i natten så enkelt är det... 

jag är också lite fundersam hur jag ska få orken att räcka till... jag menar här hemma passar jag ju på att vila medans barnen leker men kan ju knappast lägga mig på golvet i lekrummet eller lägga mig i soffan i de gemensamm vardagsrummet.. dunsa ner på gräset medans de leker i sandlådan osv de gör man ju inte... spelar ju ingen roll hur ont jag har de är ju barnen i fokus... men är tveksam till hur min kropp kommer ställa sig till de och vilka effekterna kommer bli...  men å andra sidan lär se ju få ordentliga anledningar till ett omhändertagande  så då får de ju som de velat hela tiden. men vet inte om de är riktigt schysst eftersom att jag idag håller ihop tills pappa vaknar från sitt sovande efter att ha tagit natten.. och att när de gör annat så passar jag på de kan jag ju inte göra nu...  men ja borde väl inte vara förvånad... jag har ju aldrig varit den där tursamma eller den som haft plussen på min sida snarare tvärtom. 

jag får höra gång på gång att t.ex. psykologer är impade av hur jag kunnat tagit mig så långt som jag gjort men nu känner jag bara vilket förbannat bullshit!!! 

jag klarar inte ens av att ha barn utan att bli ifrågasatt gång på gång av soc... och andra de blir ifrågasatta ljuger och helt utan konsekvenser och barnen får vara kvar trots att de är helt förstörda och mår så dåligt!!  Medans jag som går på knäna för att ge mina barn ALLT och som har lov ord från höger och vänster för allt jag ser till att barnen får och har.. hur duktiga dem är så ordentliga och uppfostrade dem är osv ändå så är det jag som blir av med mina barn... eller åtminstpnde satt under lupp... statistiken säger att vi går hem utan våra tre minis. 

ja man får säga att jag är negativ men jag har varit positiv i så många år och har då inte fått något för det...  mer än ännu mer trubbel... eller hemskheter... allt jag ska orka med de här också är bara för mycket...  jag har ingen ork att stå upp och le igenom denna kamp också jag orkar bara inte längre får ändå inget för att jag ler nickar och tror positivt... det har ju bevisat sig mer än en gång!!!! och dessutom jag har ju provat de och vad har de gett mig hitintills? ja visst trevliga stunder fram tills nu men inget som gett mig speciellt mycket i återgäld.... och om jag nu prövar de andra sättet då borde jag kanske få nått igen!!! 

fast åandra sidan kanske det inte handlar om mitt sätt utan att det är just jag att det är mig det är fel på... och då är det väl tur att barnen slipper mig sen då att de inte behöver smittas av min katastrofala hemskhet.. att de får de bättre utan mig istället... 

finns få saker jag varit så extremt tydlig med till barnen som att gör ditt bästa så har du gjort allt du kan då kan man inte begära mer. Det andra är att så länge du känner att du kan stå för det själv så vet du själv att du gjort ditt bästa då har du inget att skämmas för. 

nu står jag här själv och försöker verkligen se det så och ändå kan jag inte känna mig till freds med att jag bokstavligen lurar mina barn...  inte bryr jag mig om att jag gjort allt jag kunnat eller att jag gett allt jag haft för här står jag och är helt förlorad trots att jag kämpat livet ur mig och gjort mitt bästa och jag antar att folk runt mig tyckt också då jag haft privilegiet att haft hand om deras barn med.. men ja nej jag misstänker att det är det ju definitivt slut med även de..  åandra sidan förstår jag dem... 

men jaja nu har vi ialla fall börjat packa de som ska med till huset... de kommer nog med största sannolikhet bli 8 veckor med känslorna på utsidan medtanke på situationen det faktum att de dessutom är en människa på boendet som kommer röra upp det som var de hemskaste som hänt mig innan detta med mina barn... 

fick en helg till innan det är dags i alla fall. en massa tvätt, packning och allt annat vad som innefattar en "semester" med 3 barn....



Allmänt, En vanlig dag, Mående, familjen, jag | | Kommentera |
Upp