så här är det: om jag inte kan med fysiska eller andra typer av bevis kan bevisa för mig eller andra att jag inte är bra på något så måste jag ju fortsätta analysera situationen och konstatera både bra och dåliga saker! jag kan ju omöjligt bevisa något som visar sig vara fel.
ta dagen tex. jag tog mig utanför dörren, jag hade gjort ett kort till födelesdagsbarnet, jag var med på firandet, jag skrattade flera gånger under kvällen, jag blev peppad och klappad på, fick stöttning. blev bjuden på både mat, fika, snacks och dryck. det var allmänt väldigt trevligt, myvket folk, lite hög ljudvolym lite så man önskar man kunde vrida ner bruset lite för att få vila lite. allt detta trots att jag både oroade mig för att bryta ihop x antal ggr, inte riktigt passa in som vanligt (nu råkar de ju iofs vara så att just detta folk passar jag in med ganska bra, scoutfolk är den enda plats där alla har en roll och styrkorna är de som ses resten är LPP =löses på plats) , Men ändå jag är alltid lika rädd att smekmånaden ska vara över trots att den pågått i ett par år nu..
men som vanligt så oavsett gång, oavsett folk, oavsett hur länge sen det var man sågs osv inget av det spelar någon roll för här är alla lika!! alla är lika viktiga och alla får ses, ta plats, komma med ideer osv. Jag blir lika chockad och facinerad varje gång. För ärligt talat en scout är ju som vilken människa som helst, de är ju ingen egen sort eller annorlunda än en friidrottare eller en ryttare eller vad de än må vara ändå är det så enormt stor skillnad. idag har jag varit i väg mellan 16-22 det är nog det längsta jag varit hemifrån oxh utanför dörren i sträck sen innan sommaren!! men framför allt är det definitivt de längsta jag varit bland folk sedan barnen togs ifrån oss. Jag kände mig definitivit inte helt bekväm mycket för att jag för länge sen tig beslutet att INTE svara jodå de är bra om de inte är det, ett delmål i att sluta ljuga, förvrida sanningen, underhålla det som ligger bakom men framför allt få en mer ärlig bild min egna person och mitt mående. jag började ändå dagen med att svara jo det är bra... MEN det är ju inte bra, hur skulle det kunna vara bra? jag har blivit i fråntagen mina tre barn den som mår bra då måste ju antingen vara så otroligt stark eller så är personen på någotsätt inte känslomässigt sammankopplad med barnen nånting är inte som det ses som en normal reaktion. så när frågorna blir mer personliga som hur man kände födelsedagsbarnet osv och man kom fram till gemensamma intressen och saker som att jaha ja då ses vi kanske då och då och jag verklihen inte kan förmå mig att ljuga inte ens en vit lögn att ja kanske det.. utan tvekar men sen säger som de är att barnen är placerade och att jag inte vet om jag kommer att vara delaktig eller inte.. och självklart blir de följdfrågor.. och där sitter jag och undrar va tusan var det där bra för!!! Men samtidigt så tar jag hellre 1000 frågor och allt känslomässigt och kan stå för allt även om jag förstår att folk undrar vilken typ av mamma jag är som förlorat mina barn!!
och det gör ju att tankarna fortsätter fundera och analysera kring allt och ingenting.. men jag kritiserar och pekar på allt jag kan hitta hur illa de ser ut att barnen inte får bo hemma, att vi inte träffar barnen osv... även om jag vet hur alla utredningar och allt ser ut så är det vid första anblicken inte speciellt troendeingivande att blivit av med sina barn definitivt inte av en myndighet som dessutom ska jobba utifrån barnens bästa och itifrån de så är jag antingen inte riktigt riktig eller så måste jag ha misslyckats ganska katastrofalt med tanke på att jag inte fått behålla ett enda av mina barn!!! är ingen jag rent spontant skulle vilja ha runt mig eller i närheten av mina barn åtminstonde inte utan förklaring, kännedom av personen eller åtminstonde ha någon typ av vetskap om hur denne person funkar... och då vet ju jag ändå att soc inte har underlag för allt dw varken säger eller gör... jag vet också att dwt inte alls behöver vara en dålig person (även om såna också finns).
och ändå känner jag så här hur ska dem som inte har hft kontalt med soc eller ens vet att dem är inte heller några man kan lita på trots att deras fokus är Barnens bästa... eller ja det är det som är tanken... så jag kan ju förstå vad allas tankar är.. men samtidigt känns de skönt att vara så öppen och ärlig att jag vågar att vara öppen och låter den som vill och som ändå känner mig får läsa och sedan återge sin uppfattning.. det har gjorr att jag inser atr jag har rätt i min åsikt att jag är inte den de beskriver det är deras tolkning av mig och den stämmer inte alls... det är så det går upp för mig hur illa ställt de är när man kan tolka vad man vill och bara de hamnar på papper ac en myndighet så är det plötsligt sant inget som bevisar eller styrker det behövs alls.. det är fritt fram för en handläggare att tolka och sedan prenta ner det... allt utan att kolla upp eller ens fråga kring de för det enda som har betydelse i slutändan är vad som står i papprena trots att det inte behöver finnas någon sanning i det hela!!
men nej nu ska jag försöka stänga av tankarna och sova lite.. lär bli svårt ända tills nästa beslut kommit.. men måste ju försöka om inte annat för att låta kroppen vila i alla fall..