barnens bästa i fokus

Ja barn är ALLTID VÄRDA BARA DET BÄSTA!! 

men innebär de att andra får tolka saker oxh fatta beslut utifrån det?! Är det barnets bästa att inte kunna styrka saker med läkarintyg, beslut från myndigheter, samt skriftliga inlämnade uppgifter från t.ex. skola samt förskola! är det verkligen att låta EN eller ev TVÅ partiska personer ha samtal och utifrån det skriva precis vad dem vill det behöver alltså inte ens vara så som personerna sagt! inte ens vara sant eller huvudtaget uppfattat på ens nästan rätt sätt.. 


en utredning från socialtjänsten behöver alltså inte ha några som helst bevis för vad som står! vad de menar på att andra har gjort eller inte har gjort. det är även helt okej att skriva att saker är på ett visst sätt trots att man själv inte har sett det utan dem kan ta det från vem som helst och göra det "sant" genom att skriva det i utredningen!! 

är detta verkligen BBIC . jag kan tycka både utifrån erfarenhet och även utifrån att jag vet att bara för att jag uppfattar saker på ett sätt är det långt ifrån säkert att andra menade det på just det sättet !!  ja självklart slår man sin barn, man kastar ut dem eller hela tiden talar om att barnet inte har någon plats hos en ja då ska man självklart inte ha barnen.. 

videon visar hur forskning och även konkrwta bevis på att socialtjänstens utredningar inte är rättssäkra eller kan tros på rättupp och ner då inga bevis behövs utan de mesta är tolkningar!!
https://m.youtube.com/watch?v=REAShw52yoA&feature=youtu.be

Men ärligt talat för att jag söker hjälp för barnens skull, att jag söker vård för ev skador, svårigheter eller utslag! att läkaren sedan skickar oss vidare det är inte jag som styr jag kan enbart ge det jag vet, uppfattat och sett. om läkaren sedan hittar något hen vill undersöka så kan jag lova att jag som mamma inte kan påverka dem så pass att de gör det om de inte tror eller anser att det finns ett behov! jag kan heller inte manipulera fram utslag på kort eller på barnet om det inte finns utslag där! Framför allt får man inte diagnoser för att någon lekman får för sig att hitta på saker!! Det sätts av fakta och med underlag som är fram forskade och som det finns KONKRETA bevis för att så här ställer man en diagnos! det är heller inte möjligt att fuska eller att låssas utan det för utbildad personal samt tester är mycket enkelt att se igenom. 

INGEN SKULLE VARA GLADARE ÄN JAG om mina barn hade sluppit ärva mitt Skit från mina gener... 

adhd, allergier, astma, eds, psoriasis, dyxelsi, fibromyalgi, överröliga leder, osv osv vid något tillfälle har jag räknat mina diagnoser och jag har väl 20 stycken eller nått liknade. MEN jag låter dem aldrig stoppa mig, vissa saker blir ibland mycket mer komplicerat MEN jag lyckas ändå genomföra det mesta jag tar mig för. Mycket kanske för att jag inte anser att en diagnos betyder att jag varken har möjlighet eller anledning till ha det som ursäkt men det kan ju vara en förklaring till varför jag inte kan gå utan hjälpmedel eller varför jag trots flera år av rehabilitering inte blir bättre i kroppen osv. 

min adhd märks nog inte så ofta som jag förstått det då de flesta undrar om jag skojar när jag säger att jag har den diagnosen.. Men nu ska jag tala om något som jag sällan sagt till egentligen någon utanför psykiatrin, sjukvården etc. 
Jag blir sällan arg numera jag kan absolut reagera och jag kan höja rösten men inte för att jag är arg utan över förtvivlan att någon missförstått mig eller mina handlingar så katastrofalt att det blivit så tokigt att någon för de första uppfattar mig på de sätten när jag aldrig utgår från mig eller vad jag vill... jag lägger ifrån mig mitt, jag dansar efter andras pipor för det mesta. för några år sedan skulle vem som helst få mig att pussa deras fötter om de så hade velat.. då jag var så kränkande mot mig själv att jag faktiskt inte förstod eller trodde mig ha rätt att säga nej eftersom att jag var ju bara så jobbig, så konstig, så annorlunda osv att jag kunde väl inte ta plats mer än nödvändigt.. att jag dessutom var tjock och alltid tog mycket mer plats än andra gjorde också att jag valde att hålla mig i bakgrunden.. jag såg inte allt de här då. men när jag träffade min man blev han rasande över hur jag betedde mig varför jag aldrig sa ifrån eller varför jag aldrig bad om något osv.. först då förstod jag att jag måste nog börja fundera kring om jag är den här förlorade individen som är den enda som inte får ta plats eller ha önskemål eller ja allt..  att vara tvingad att säga nej pga tidsbrist mm var i min värld lika förrödande som att klappa till någon jag kunde ju inte säga att jag var trött inte hann eller att det fanns annat som var viktigare jag var inte så viktig att jag hade rätten.  observera att om någon annan förklarade samma senario för mig så blev jag arg ocg menade på att människan visste hade rätten att säga nej och att den personen måste se sig själv som den viktigaste personen i deras liv.. de skulle gå sönder till slut annars. så det är ju och har aldrig varit så att jag inte vetat eller förstått att så är det utan bra den totalt ovettiga och oförklarliga nedvärderade synen på mig själv att jag får nog fan va glad att jag ens får vara närvarande eller att jag ens får vistas på samma plats som andra.  Idag har jag en lite bättre självbild och jag kan säga nej utan att världen runt mig skulle kollapsa i min mening. men det har tagit mig år!! och min hjärna går på högvarv hela tiden och ältar och analyserar allt jag gör idag mycket mycket snällare än någonsin tidigare. men jag har lång väg att gå Innan jag är villig att släppa helt att jag kanske skulle kunna vara sämre än andra och att jag skulle erkänna att jag har precis samma rättigheter som andra dit kommer jag nog aldeig rent känslomässigt... även om jag rent krasst förstår och kan uttala det men jag känner det inte!!

just nu analyserar jag sönder mina 12 senaste år utifrån att soc tagit mina barn med orden att jag psykiskt och fysiskt skulle misshandla mina barn att jag är självupptagen och att allt alltid handlar om mig!!  trots min otroligt skeva självbild kan jag faktiskt inte hitta stunder under dessa 12 år som jag skulle ha utfört dessa handlingar jag kanske är totalt dum i huvudet men jag har aldrig någonsin varit självupptagen eller någonsin gjort något för min egenskull som skulle skada barnen på något sätt det mesta jag gör gör jag just för barnen eller med tanke på barnen osv så nej jag anser att de behövs bevis som kan förklara för mig vart jag har varit självupptagen eller låtit mina känslor gått över på barnen då jag llt som oftast brukar gå emot mina egna principer och inte låta mitt styra utifrån att jag ska vara så korekkt som möjligt!!! en ytterligare nackdel med min adhd.. jag har lärt mig med åren att jag inte alltid kan se misstag som världens undergång utan att jag istället får ta lärdom av det hela.


aja många tankar blir det och ont i hjärtat har jag av saknaden efter att få krama mina barn!!

Jag önskar att de låg i min karaktär att ge upp nån gång!!!

Jag lägger ner helt slutar försöka... jag ska vara tyst hädan efter bara acceptera att det inte går att diskutera saker utan att de alltid slutar med att de är jag som gör fel, jag som tycker att saker är självklart att man gör på ett visst sätt. och att de är min upplevelse som är fel... klart att allt jag någonsin lärt mig eller fått klart för mig att de är så de ser ut i samhället klart att det är den bilden som är fel och klart att hela världen accepterar allt som alla andra gör allra helst utan förklaring, eller ursäkt osv klart att alla fattar att alla alltid försöker sitt bästa oavsett om allt tyder på annat och att de är alla andras sak att fråga om de undrar... vore ju dumt att själv förekomma och ta lite ansvar själv för att vilja hitta någon annan strategi för att lösa något som någon annan upplever eller läser på annat sätt...  Jävla dumt att andra också har en upplevelse eller ännu värre faktiskt har känslor som påverkar dem ihuvudtaget mycket bättre att både se sur ut, bete sig surt och sedan hävda att alla ska fråga eller förvänta sig att alla andra självklart yttrar sin ilska om så skulle vara fallet!!! 

Jag undrar hur länge jag ska orka tro att jag någonsin skulle kunna känna att jag också ibland får känna att jag också kan få kramen jag inte vill ha men så väl behöver. den där handen som torkar bort tåren och säger DU DET LÖSER SIG!  inte att jag själv ska behöva be om det, inte att folk ska lyssna när jag säger låt mig va utan faktiskt tvingar mig att sätta på kaffet eller tvingar ut mig ur lägenheten för att de fattar att just nu behöver jag få om ens en enda känsla att jag faktiskt också räknas trots att jag inte har barnen och att jag inte ens försöker vara övervägande positiv i rädsla att jag faktiskt inte orkar överleva en fällande dom att Lvuet kvarstår när vi går upp i förhandlingarna... 

Men jag glömde jag är ju den som aldrig ger upp eller som aldrig slutar leta lösningar... va händer om jag faktiskt ger upp eller inte orkar ta mig upp igen?!
 
klart att just jag är så korkad att jag inte ens kan ge upp inte ens det klarar jag av att göra helhjärtat eftersom att i min karaktär så ger man inte upp.. man bryter ihop, tar sig samman och så fortsätter man framåt igen mot något typ av mål...  aldrig att man accepterar ödet slår sig ner på botten pch stannar där så det uppenbarligen är den enda platsen som verkar ha någorlunda passform för min typ.  sen kan jag väl också se fördelen med att resa sig och skaka av sig titta framåt och låta ärren bli just ärr och inte en helt öppen påminnelse om att det var en katastrofal situation där jag åter igen låg på botten men som vanligt började jag klättra tills jag återigen skapade ett nytt sår som också ska läka och bli till ärr...  gång på gång igen och igen och inte verkar jag klara av det enklaste av allt att inte börja klättra i tron om att jag faktiskt har en chans om något annat slut än att jag återigen ska falla på nytt!! 

antingen borde jag bli ståuppkomiker med mitt liv som uppslag de borde låta nått i stuk med ni vet flickan med hoppet av stål som verkar kunna gå på kol? Hon som inte har vett att ge upp utan att envisas med att alltid resa sig upp? Hon har gjort de igen och denna gång blir det riktigt tufft i tingen. Inga barn i hennes hem för att hon är bredd att offra en lem. Tårarna strömmar ner för kinderna hennes medans advokaterna sökes och finnes. Kampen är nu ett faktum för att få barnen hem igen, till hennes stora famn och att hon är den som får barnen natta i bingen.  men ödet vill annat såklart med hennes historik är det inget annat än vänta ett nederlag som varje dag, även om hon kommer kämpa med näbbar och klor för att det inte ska bli så igen är det troligt att resultatet blir ett hårt slag.

vet ni vad man kallar en sån? jo ett stort fån..
ett fån som inte förstår att alla sagor om att om man inte är nöjd med slutet så är det inte slut än! Det är bara för att luta sådana om jag konstiga fän. Alla andra har redan förstått att allt har nu trädit fram, medans jag fortfarande hoppas att sanningen kan hålla mig varm. 
Även om jag håller fast vid min egna del och att andra bara letar fel. 
trots bevis och kännedom om sanningens vis så är dommens berättelse inte annat än en kris. 
Lögner och påhitt trots att det finns svart på vitt.. tänk om det ändå blir, en dom med slir

nu stannar jag inne igen tills jag återigen måste tvinga mig ut för att ta mig iväg på möte som är bokat även om jag egentligen inte ser nått positivt slut eller tror att någon kommer lyssna så måste jag försöka. skäms som de är utan att jag dessutom behöver lägga skuld på mig att jag inte ena försökt även om jag tror att jag är chanslös då lögner tydligen är bättre än den ärliga sanningen om hur man känner och tänker kring relationer, situationer och andra bitar som inte är funktionella. Ja jag glömde måste självklart ta 3 timmar till att ösa ur mig varenda positiv detalj som någonsin funnits i närheten av mig eftersom att de finns saker som behöver fixas till eftersom att annars är jag negativ själv väljer jag att se mig som effektiv och lösningsfokuserad... jag behöver inte hjälp att älta mina problem jag behöver få hjälp att lösa dem eller åtminstonde få perspektiv på saken!!! intw få höra det malas på om problemen framför allt inte när de mesta inte ens är ett problem om man inte väljer att göra det till ett genom att anta att man menar helt andra saker än det som sägs! 

ställa en fråga för man med meningar som oftast startas Vem, Hur, kan, varför, vad, var osv och sedan följs av t.ex. Varför var rummet stökigt?   svaret blir då kanske jag prioriterade att sysselsätta och umgås med barnen på dagarna. och när barnen sedan sov valde jag att städa undan lite snabbt. trots de blev de snabbt likadant igen..


varför låg det kläder på golvet? svaret sonen ville ha något längst in rev då ut allt och som jag sa tidigare prioriterar jag annat på dagarna med barnen.. 
(observera att jag INGENSTANS skrev eller sa att jag var arg, sur eller anklagande endast förklarade vad som hade skett) 

aggresiv är jag med tydligen, jag är så agressiv att jag lämnar rummet med tårar i ögonen och muttrar sedan när jag lämnat vardagsrummet där barnen är och gått in i köket där barnen inte är.. för att samla mig ta ett glas vatten eller en snabb kopp kaffe och åter går in i vardagsrummet med lite ny energi. det är så aggresiv jag är väldigt verbalt aggresiv GHa de driver mig till vansinne att de aldrig kan hålla sams..  eller gah de vet precis vart de ska trycka osv..  (mycket hemska fraser....)
 skull3 kunna fortsätta i all evighet de finns så mycket liknade situationer..  men den bästa är nog att både jag oxh maken menas på att vi medicinerar för våra depressioner men ingen av oss vet det, ingen av våra läkare, inga av våra psykologer eller sköterskor på pyskiatrin har en aning om att vi skulle medicinera för det! jag finner det hela väldigt facinerande hur någon ens kommer på ideen om att sitta och hitta på en sån grej! 

att schampon tar slut men varken jag eller stora dottern tvättar håret på veckor, vi har inga rutiner trots att vi hela sommaren hållt samma rutiner varenda kväll vilket är samma vi hållt de senaste 4 åren!!! de finns som sagt massor av såna här grejer jag vet att vi har bevis, jag vet att flera kan intyga och att om sanningen segrar ja då kommer barnen hem, men tänk om de är tvärtom att det är lögnerna som kommer att segra?! 

Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle ta det, om jag skulle klara av det nederlaget??? mycket har jag klarat av under mina 32 år men att vara utan barnen i 6 månader minst kanske ännu längre jag offrar hellre båda mina ben och klipper av mig håret samt förlorar rösten!!!  jag har varit utan barnen hemma i 19 dygn nu och jag önskar att jag bara drömde känslan jag bär är inget jag önskar någon. efter ungänge igår när sonen fick ett utbrott över att han inte fick följa med oss hem och han hördes ända ner i trappen är hjärtat helt förstört, vetskapen att gårdagen dessutom även idag satt i hos min hjälte känns ännu hemskare. tårarna bränner under ögonlocken och nån tår rinner ner för min kind. Jag känner mig så MAKTLÖS jag sa redan förra veckan att det inte alls kändes bra med upplägget på dagen... MEN ingen ville lyssna och hävdade att de minsan hade haft såna här dagar förr och att jag skulle sluta bry mig så mycket!! JA den dagen det inte är min son är den som blir drabbad av konsekvenserna av handlingarna ja absolut då kan jag sluta bry mig fram tills dess kommer jag inte sluta lägga mig i! 

idag var vi på återgivning av diagnosutredning på sonen och av 2 rätt hade jag 1,5 pöäng! 

ADHD med USD (utan specifik diagnos)
han är känslig för smak, ljus, ljud och beröring vilket måste ta hänsyn till för att han ska kunna nå sin fulla potensial! Han är väldigt visuell och svårt att ta in det han bara hör! 

så han fick halva autismspektrat men då han inte har svårigheter med de sociala i den utsträckningen (då vi valt att fokusera på att öva in honom på just den biten under alla år på hans villkor) så får han inte den diagnosen men däremot är han extra känslig inom sinnena som också tillhör autismspektrat så får han ett tillägg med de specifika områderna han behöver extra förståelse från sin omgivning! så ja åter igen har jag utifrån erfarenhet, pedagogik och utbildningsmaterial haft rätt igen okej för att jag hade ett halvt fel men ärligt! sluta säg att jag letar fel! jag vill bara ge alla deras rättigheter och för att få det behövs diagnosen!  ingen skulle vara gladare än jag om ingen hade symtom, problematik eller behov av hjälp! Men nu ser det inte ut så! 


aja ny dag om några minuter tur är väl det... bara vänta sen är allt som vanligt igen... vips så är jag tillbaka igen och kör på som vanligt... 
ensam är enastående stark eller hur fan va det nu igen?! 

umgänge, sorgen och röstande

Igår var det dags att rösta för Sverige, de nästkommande 4 årens regering skulle fastställas.. ett jämnt och väldigt omdiskuterat val har det varit.  enligt valvalidatorn eller vad den nu kallade sig man kunde klicka svar på några frågor och så skulle man klicka i oviktig fråga, mindre viktig fråga, viktig fråga eller väldigt viktig fråga på de frågor som ställdes utifrån de fick man sedan veta vilka partier som de trodde skulle passa ens egen åsikt bäst... 
 

mina resultat var som ni ser ovan på bilden.. och det bevisar bara det jag hela tiden sagt att INGET  parti står helt och hållet för alla de frågor jag brinner för eller har en vettig ståndpunkt då för de första alla partier säger saker och sen står dem ändå inte för det.. de vill bara locka väljare.. men sen är de ju också så att jag tycker att den viktigaste frågan är att alla har lika värde och att alla ska ha en chans till att leva drägligt. Men jag tycker också att alla har lika mycket skyldigheter som rättigheter. Att sitta på arslet och vänta på en lösning nej de är inte okej, men så länge man försöker ändra sitiationen och för de på ett någorlunda vettig sätt ja då har man också rätt till att få både stöd och hjälp. 


sen bara för att förtydliga jag kommer aldrig under några omständigheter rösta på Sverige demokraterna oavsett om de skulle stå för mer parten av mina åsikter någonsin inte ens om jag fick betalt.  


Jag älskar att Sverige är mångkulturellt jag vill ha möjligheten att få lära från andra kulturer, både mat och andra seder. även andra språk samt sätt att vara och tänka. jag blir nästan stolt när utländska frågar om jag är säker på att jag är helt svensk då de menar på att jag och min familj är så olik andra svenskar. vi är inbjudande, inkluderande och ser alla som vår jämnlikar. att få höra det av en ungrare eller serb det är stort, för mig är det större vinst än att vinna pengar på lotto. Jag är stolt att känna att jag lyckas få andra att känna sig välkomna och att de är villiga att ta inbjudan. Det handlar om att ge och ta här i världen på alla plan! 

Jag är väldigt duktig på att ge men extremt dålig på att ta... även om jag många gånger skulle behöva framför allt NU. 

jag skulle behöva ha den där vännen som verkligen gav allt, som höll mig sällskap trots att jag säger nej. Den som tvingar mig att öppna dörren för att dem vet att jag egntligen behöver den där vännen som just nu ger mer än jag kan ge! jag behöver knuffen över från den mörka sidan där allt känns hopplöst. Jag lever i en förtvivlan över att kanske aldrig mer få ha mina barn hemma igen... nu får vi väl innerligt hoppas att vi får hem dem.. men just nu känns det omöjligt mest för att jag faktiskt inte vågar hoppas.. jag känner att min rädsla att misslyckas om jag hoppas för mycket kommer leda till förödande koncekvenser för mig själv.
Men jag önskar verkligen att nån tjatade på mig att komma och ta en kaffe eller att dem kom hit.. men försöker tänka tillbaka hur de var förr när jag klev in i flertalet hem som ingenting... inser att nu när jag inte orkar/orkat ge lika mycket själv som jag alltid har gjort nej då är jag heller inte vatten värd... underligt de där... 

idag fick vi äntligen fira våran sju åring.. sonen fick sina presenter och han verkade nöjd. vi fick en timme, en enda timme och dessutom övervakat av 2 socsekreterare jättekul och inte allt krystat och konstigt (*ironi flödar*). Men ja vi är glada över att ha fått 1 timme med barnen de två stora i alla fall, den lilla var sjuk stackarn..  jobbigaste var att avsluta då sonen fick panik och absolut inte ville följa med familjen tillbaka utan ville hem med oss! han hördes hela trapphuset och mammahjärtat slets i tusenbitar och jag ville bara gå in och krama om honom tills han lugnade ner sig igen men de var bara att försöka slita bort hans händer försiktigt och lyfta in honom och stänga dörren fort och mer eller mindre små springa därifrån för hans skull. han hade visst lugnat ner sig ändå enligt ena handläggarn även om jag har svårt att tro att han blev glad innan han åkte igen.. men att lämna sitt gråtandes och skrikande barn är fanimej en av de mest hjärtskärande saker man kan göra det liksom etsar sig fast i sitt inre och man återhämtar sig aldrig riktigt från det helt. eller jag gör inte i alla fall.  kommer fortfarande ihåg de få gånger nått av mina barn skrikit på förskolan när jag lämnat och de gångerna är lätträknade för alla tre. jag låter ju hellre lämningarna ta tid än att lämna ett ledset barn, men ibland måste man trots de göra det av olika anledningar... men jag hade väntat mig att sonen skulle bryta ihop nån gång under dagen och mycket riktigt!!! jag känner mina barn allt för väl! 

nu ligger jag här i sängen och borde sova men klumpen i magen är för stor, känslan av maktlöshet inför mydigheternas övervåld och känslan av att Npf kunskapen borde öka så enormt för att de skulle bli drägligt för många fler..  att ha en npf diagnos handlar inte om att inte funktionera utan om att ha svårigheter som man behöver på ett eller annat sätt med rätt verktyg och kanske en del stödinsatser kan en människa med npf fungera som vem som  helst. 

jag t.ex. funkar med rutiner, strategier och genom att få bekräftat att mina tankegångar inte är totalt bakom flötet...  min samtalskontakt är min viktigaste insats. att ha kalender, en överblick att kunna planera och att ha mina to do listor i huvudet vid varje moment gör att jag kan ta mig igenom dagarna utan större besvär.  jag hatar att bli klappad på huvudet för saker jag ser som självklart att gå på föräldrarmöten, eller att plåstra om gårdens barn osv.. eller att packa matsäck till utflykter och att vara klar i tid till bestämd tid osv jag blir tokig..  det är mer självklart för mig att man gör sånt än allt annat.likadant att har man problem så kommer de inte komma en lösning dimpandes i huvudet på en utan man måste ju försöka lösa det... man kan inte heller förvänta sig att de löser sig om man inte försöker dock anser jag och kommer alltid anse att man måste kunna få diskutera kring det.. man ska inte enbart behöva säga ja och sen inte kunna få en förklaring eller en diskussion kring det hela kanske kring varför man ska göra si eller så, eller om de uppstår något man varit med om tidigare hur löser man de osv.. 
ja som jag sagt tiidgare tankarna snurrar mycket och många varv blir de i tankebanan... i morgon ska vi på återgivning från sonens utredning och jag är både jättespänd samtidigt som jag är livrädd och skräckslagen över vad som kommer att sägad i morgon även om jag egentligen vet att diagnos kommer de bli.. då både psykolog och läkare ifrågasatte varför ingen utrett sonen tidigare!! 


men rädslan för att jag faktiskt skulle vara den som gör mitt barn den otjänsten att skapa problem för honom, med mitt eventuella bristande föräldraskap och felsökande sätt att vara och de faktum att jag ses som självupptagen och egocentrisk för att jag fastnar i mitt.. att alla dessa anklagelser faktiskt skulle vara sant skrämmer mig att både jag och min omgivning är så blinda att vi missar allt detta och att jag faktiskt skadar mina barn de gör mig mörkrädd för mig själv. 

samtidigt som jag är självsäker nog att veta att jag lever för mina barn och dem är mitt allt och jag gör ALLT och lite till för att dem ska få det bästa dem kan få! Jag älskar mina barn och kommer kämpa till sista andetaget för att de ska få de bästa förutsättningarna i livet för att nå till de högsta höjderna! Tills den dagen jag dör kommer jag kämpa för deras rättigheter till stöd och hjälp med deras svårigheter och tillsammans med mina otroligt intelligenta barns egna prestationer så kommer de nå till otroliga framgångar!  jag kan ha några av världens smartaste barn och dessutom är de artiga och trevliga för de mesta också.  dem har jag verkligen lyckats med här i livet! därför tänker jag inte låtas dem slåss ner eller tappa sina chanser till framgång pga några hinder på vägen! barnen har rätt att få stödet de behöver för att nå sin fulla potential! jag kommer aldrig ge mig där! 

nu blir de några vändor leagendary game of heroes innan jag ska försöka sova.. blir nog en ganska sömnlös natt med alla tankar både efter idag men också inför i morgon.. ja jag skapar mig själv en otjänst att inte bara kunna slå av.. hade jag kunnat hade jag gärna gjort de men icke de funkar inte så tyvärr.. 

Upp