och så var det de här med nättern ovh sömn ja...

eller hur är det nu..?!? 

det är natt men inte kan jag somna inte... trots att vi hållt på hela dan.. iofs lovande inför de här helvetiska 8 veckorna.... 
om jag nu ska ha en sån här period där jag inte sover men kan hålla igång ändå... sen att jag rör mig som att jag vore 100 och ramlar bara nån puttar till mig lite... men tar de bara föräldrarförmågan visar att de är tillräckligt... 

jag vet inte hur många ggr jag hör att ni är så bra föräldrar, det hörs hur duktiga ni är med barnen, det är så härligt att se hur ni är med barnen, de är så artiga osv osv 
missförstå mig rätt jag är överlycklig att andra ser det så!! men efter flera soc anmälningar och så många utredningar där det som brister mest är mitt självförtroende så känner jag att okej men är det nått som folk bara säger för att de ska muntra upp eller är de veekligen så? 

jag antar att svaret kommer inom 8 veckor... eller ja att kag på något sätt skulle vara så bra har jag svårt att se.. ännu mer svårt att tro att man blir utredd gång på gång och man ändå går därifrån med du är en bra mamma då känns de väl ändå lite som att om jag nu var så bra hade väl folk ändå inte behövt ringa soc de ggr jag begår misstag!?  jag hävdar inte att jag är en exemplarisk mamma jag hävdar endast att jag har regler för mina barn, vi har rutiner och kan vi undvika onödiga situationer så gör vi det. åh dessutom har vi mycket tid tillsammans när vi har möjlighet. dessutom älskar vi att lyxa till de i vardagen en smootie till mellis, en utflykt med kalla pannkakor och frukt som efterrätt eller varför inte fredagsmyset tillsammans i lekparken medans vi tar lite Pokemons och snurrar på stopp tillsammans. det är kvalite... 

en film i soffan med en filt över benen och familjen bredvid finns inge mysigare när tillfälle ges. 

nej klart att de inte är solsken jämt men väljer inte alltid att titta så mycket där utan försöker hellre lyxa till de med små medel kan vara så enkelt som egentid med ett barn nån timme innan de andra slutar.. eller efter läkarbesök att ta resten av dagen ledig för att bara mysa och låta barnet önska. sen att man hamnar på bristningsgränsen när tiden tar slut och barnet påminner om att MÄH åååå vi gör aldrig nått då får man komma ihåg att hrm ja just ja  de har också haft det underbart och vill inte att de ska ta slut därför låter dem så här.... men det är egentligen inte så att det varit dåligt utan bara det att de vill ha det så snart igen.... 

nä men ska väl lägga ner phonen och vila knoppen lite också en stund innan nästa tankevurpa kommer och stör min sömn igen. 

misstänker att de blir måååååååååånga såna här nätter framöver.. så lär bli mycker bloggande på nätterna.... och som sagt troligen också vårat vanliga skiftande så nån alltid är vaken så vi kan stoppa ev barn som springer upp och väcker resten av huset.... så lär ju bli en del bloggande då och kanske bokskrivande med eller så passar jag på att virka och lyssna podd eller  läsa bok.. hmm ja ja de visar sig... 

natti på återseende

Vidrigt ont!!!

Alla som fött barn kan relatera till en smärta som är så kraftig att man tror att man ska gå sönder men på något sätt så tar man sig igenom de ändå! för att man vet att ut kommer något helt fantastiskt!!! 

Att ha njursten är nästan samma känsla minus det att de kommer ut något fantastiskt än mindre att man vet när de hela tar slut eftersom att de inte finns något "fast" slut! 

Jag som dessutom lever med en kronisk smärta varje dag, varje sekund osv osv jag är ganska van att ha ont och klarar sällan över den vardagliga värken som bara är där och moler i kroppen... men när smärtan blir värre antingen i form av att jag får ett anfall av mina njurstenar, jag ramlar eller på annat sätt tillför mer smärta till kroppen av olika anledningar då kan jag grymta lite mellan varven.... känns ju onödigt att gnälla när skiten ändå inte kommer förändras om ingen forskare uträttar mirakel kring bindvävsdefekter eller sjukdomar och kan lindra EDSare med att t.ex återbilda bindväv eller så..  det vore iofs fantastiskt men inte så troligt att den metoden hamnar på marknaden inom snar framtid ändå... 

men när jag nu i två dagar haft tårar brännande bakom ögonlocken, illamående pga den kraftiga smärtan, migrän för att kroppens säger ifrån...  sönder tuggar kind pga att jag biter ihop för att inte skrika rakt ut!!!  knappt så att jag lyckas hålla ihop när jag varit med barnen de korta stunderna de inte varit ute och njutit av solen och sommaren... men det går även om de resulterar i att kinden blir biten i... jag brukar lyckas att stå ut och hålla mig borta från akuten men denna gång är frågan, lyckas jag fortsätta min trend att stanna hemma...  

men då smärtan sitter från skulderbladen ner i svanskotan och stundvis ändå ner i höfterna. dessutom är jag svullen om benen och fötterna så misstänker nå helt annat... jag har ju dessutom sedan ganska många månader högt blodtryck, hög puls.. och sedan 2014 stenar i min högra njure som de fortfarande inte tagit bort trots många påtryckningar nu senaste åren... jag har även begärt att utnyttja vårdgarantin som jag först bli lovad och sen blir snuvad vid näsan på..  och nu misstänker jag att jag dessutom blivit tappad mellan stolarna igen då jag enligt sköterskan skulle jag haft en tid i slutet av april och nu har även hela maj gått...  så ja som vanligt när jag väl försöka se om jag kan få nått svar varför jag inte hört något!!!..  

Hur som ont gör det sen om just denna gång är ett njurstens anfall eller inte har jag svårt att avgöra då detvär ett så stort område på ryggen som jag har ont...  men en sak är säker att ha så ont att kroppen vägrar slappna av så man får sova en längre stund är enerverande och kan driva vem som helst till vansinne! tänk då hur det är för mig som dessutom hela mitt liv har brottats med aggretionsproblem och brusat upp för små saker och även om jag i dag har ganska bra kontroll på mitt humör och oftast kan hantera det utan att skrika och gapa.. Jag ska utöver adhd dessutom klara av värken som är överjävlig... hantera alla känslor från tidigare i veckan med skuldbeläggningen att jag är egoistisk.. 

samt att jag är kvinna även om jag pga preventivmedel inte har menstruation kan jag lova att PMSen inte försvinner nödvändigtvis... 

enerverande nog så stör jag mig enormt mycket på maken med som klagar på allt som går emot hobom, myggen som biter honom, tvätten som inte tvättar och viker sig själva som krånglar, glöm inte tiden som inte ger honom tillräckligt med sömn osv osv eller min favorit mäh jag var ju inte trött då när de var nått så jag vänder på dygnet och gör lite som de passar mig och hoppas på att dygnet ser till att rättar sig efter honom... NEWS for YOU! dygnet är oförändrat och kliver man upp på eftermiddagen/kvällen är de många som inte kan/vill/har möjlighet osv att varken umgås, öppettider, mötes tider etc.. man får faktiskt göra som normen gör generellt ANPASSA SIG! 

ja jag kanske tar i lite extra just nu men ärligt talat med denna värk tar jag mig den rätten.. jag har likförbannat hämtat barn, varit på bvc med en av dem, samt lagat mat, gjort en del måsten, tvättat tre maskiner mm eftersom mitt dygn eller mina måsten försvinner inte heller för att jag anser att det vore bra att slippa bära, slippa böja mig osv det är bara att lösa, bita ihop och fortsätta..  Och nej ingen kommer tacka mig för att jag tar ut mig MEN ärligt talat vem gör grejerna åt mig då?? det är ju inte som att kläderna tvättar sig själva, barnen börjar inte få naken för att kläderna tar slut, samhället accepterar inte en sån grej heller så det är lite som att be någon välja mellan två otäcka saker och sen säga men du får inte känna något när du valt! 

Hur du än väljer så väljer du något du inte vill välja MEN du måste välja nått.. för mig är valet ganska  självklart jag kommer med största sannolikhet ha extra mycket ont för att jag gör sakerna men jag slipper åtminstonde konsekvenserna av att låta barnen gå nakna och samhället slipper reagera...  för så länge jag inte tar ut min värk på någon annan så va spelar de andra för en roll om jag är dålig 7 dar eller 79 dagar?! det för väl inte dem nån skillnad mer än att det kan vara en idé att låta bli att reta upp mig i onödan, starta diskussioner och sen inte kunna ta att vi tycker olika.. osv men om jag varnar för att jag är på dåligt humör pga värken så är det faktiskt möjligt att låta bli att både besök och låta bli att ringa också.... jag är inte sur och grinig för att jag regarerar på något som sagts utan oftast för att jag vill så mycket mycket mer än jag har kapacitet för!!!   




 

självkänsla!!

jag har sedan några veckor tillbaka jobbat hårt på min självkänsla.. och sen ca 10 år vetat vad självkänsla är och vad den är till för... 

Mia Törnblom är sedan många år en stor idol kanske en av mina största idol någonsin och om jag nångång skulle vilja vara henne...  Talangfull, ärlig, fantastisk, människa, tar vara på livet här och nu mm. hon är fantastisk helt enkelt, även om livet drabbar henne med ibland såklart som hon skulle uttrycka sig.. 

jag har läst självkänsla nu, mera självkänsla, så dumt och jag har sedan några dagar tillbaka börjat reflektera om hennes tankar i en härlig bok.  åh i går påbörjade jag även boken samlade tankar om självkänsla. 

jag lyssnar på podden självklart och jag har börjat följa hennes Instagramkonto. jag har sedan jag börjat med allt detta blivit så glad, tänker att jag är friare och mår bättre än på länge.  Jag har sedan ett par månader inte känt dem känslor jag vet att jag faktiskt känner i olika situationer utan jag VET bara att jag känner som jag säger att jag känner för att min hjärna talar om för mig genom att slå ihop mina tidigare erfarenhet hur jag känt med de som händer och ger signalen nu borde jag känna mig glad. så är det så att jag skriver känner så är det inte känslan isig utan själva känslomönstret jag haft tidigare i relation till vad för situation de är och vad som borde vara de konkreta att känna just där och då. 

jag har i alla mina år varit en känslomänniska som många gånger fått utstå kommentarer som men sluta larva dig nu, måste du betee dig så osv..  visst med åren blev de bättre och kommentarerna kom mer sällan, men så en dag vaknade jag och började fundera på VARFÖR jag plötsligt tyckte att jag kände mig likgiltig... något jag verkligen inte är jag känner massor, ju mer jag har analyserat och tänkt kring detta så har jag insett jag har stängt av! alla år av alla kommentarer, alla känslor som ibland känts som att dem ska kväva min hjärna med alla tankar och analyseringar. när jag var 28 fick jag diagnosen ADHD. AHA allt föll ju på plats jag är hyperaktiv i hjärnan, hmm okej vi jobbar på det... okej för att jag ville lära mig att kunna kontrollera mina känslor lite men att stänga av som jag nu lyckats göra var inte riktigt meningen, jag älskade att känna mig glad att se fram emot allt, vilja vara med överallt, samtala och samspela med människor enbart för att de berörde mig för att de var härligt med människor...  visst hatet var precis lika intensivt men jag insåg ganska tidigt i mitt liv att jag faktiskt inte rakt av kan hata saker, jag är för analyserande för att tro att människor är rent av elaka rakt igenom, att förhastade dumdristiga handlingar är ett resultat av människan i sig,, utan mer att de är bagaget människor bär med sig eller som format dem har varit orsaken till handlingarna de gjort.  för mig är de så enorm skillnad på handling och person  att jag inte kan se en människa som elak. jag kan inte hata och jag tycker att de är jätte jobbigt att behöva hålla en person ansvarig för sina handlingar med någon sorts bestraffning..  okej ett utegångsförbud för rymmning, eller avbetalning för en skuld absolut men ett mer drastiskt straff pga allvaret i handlingen de är alltid jobbigt. Eftersom att jag försöker se anledningen bakom handlingen och inte personen som utför handlingen.

 Dagen idag har varit Kaos, men den här som tur är många ljusglimtar också. En duktig son hos Tandläkarn, en otroligt klok och omtänksam dotter som är handlingskraftig och tar tag i saker hon tycker är fel, två besök hos mina vårdkontakter som hade bra utgång båda två och så kalasade med familjen hos guddotters familj.  Men störst av allt kärleken till familjen den går inte att ta miste på. Vi har alla en härlig sammanhållning i familjen och omtänksamheten, omvårdnaden och kärleken oss emellan är svår att missa när vi har våra rutiner med avslappnade aktiviteter efter maten, vila återhämtning och uppladdning för nästa dag eller inför en aktivitet gör att vi spenderar mycket tid med kramar, kärlek, mys och att inte sätta upp så mycket krav utan att ge varandra utrymmet för att själva ta insiativet att göra måstena men också chansen att tillsammans slutföra och göra våra måsten. Alla är fullt medveten om att de ska göras men ingen förväntas ta ansvar för att de ska göras. de är dagsform humör och mående som avgör. men framför allt hjälps vi åt att slutföra det som är vårat gemensamma ansvar. 

jag blir ofta varse att människor tycker att mina barn får växa upp alldeles för tidigt. 
Ja okej  jag kanske pratar med mina barn om saker man tycker att man kan vänta med.. visst de vore kanske fantastiskt om jag kunde följa normen där! Men nu råkar de vara så att jag har en Hyperkänslig dotter som behöver få svar på sina funderingar, hon behöver enormt mycket stöttning av mig men även av min man hennes pappa. (ej bio).  Hon kan ligga vaken flera nätter för att hon är orolig för något som sas på Tv:n för 3 månader sen om hon kommer på det igen efter 3 månader och så börjar hennes analyseringar (ungefär som för mig, men hon är ju inte mini me för intet) och hon kan banne mig inte komma till ro eller släppa det förrän hon fått prata om det...  många gånger låter ju henne tänka själv men i samtal med oss att hon får delge oss sina funderingar och sin förväntade tänkta upplevelse och så pratar ju utifrån det. men ibland är de tunga och jobbiga ämnen då är vi mer hjälpande och berättar och förklarar... just för att de inte ska bli ännu tyngre eller ännu mer funderingar... 

och sen är jag alltid ärlig med att säga att jag är varken allvetande eller något facit, jag går på mina erfarenheter, mina upplevelser från tidigare situationer och mitt tycke och tänk.. sen är jag en sån där jobbig jävel som tycker att de är okej att andra tycker olika så länge min åsikt också respekteras.. den är min och jag har rätt att ha den, precis som att din åsikt är din och du har rätt till den. det gör varken dig eller mig bättre eller  sämre. däremot gör de att vi ser på saken på olika sätt. De kan ibland göra saker komplicerade då många vill vara överens, jag anser att man då får kompromissa och komma fram till något som fungerar även om de inte nödvändigtvis blev precis som man hade trott eller önskat frpn början.

Vi är bara människor och människor felar ibland och de är okej men det är så bra om vi reflekterar och tänker på vad vi skulle kunna göra annorlunda så att resultatet blir bättre nästa gång. misstag är till för att vi ska kunna utvecklas, inte att vi ska dömas för våra fel och brister och stanna kvar i det!

detta tänk är också de som fått mig till att börja reflektera i min reflektions bok varje kväll. och det är också det som bloggen kommer handla om mycket framöver. Hur jag har mig tillbaka till ett liv med känslor som känns, en ingående reflektion kring olika ämnen som av olika anledningar berör mig och får mig att analysera. delar av det som kommer skrivas här kommer  även vara delar i min bok som jag började skriva för många år sen som fortfarande inte är klar men en dag ska kärt barn har många namn bli klar kanske är detta rätt sätt!!!  det vet man inte förrän man provat så nu provar jag!!
Upp