jag vet faktiskt inte vad alla mina fasader har gett mig eller vad jag fått ut av att le, hjälpa andra, ställt upp för andra, osv...
jag sitter ju ändå i skiten jag har ändå stått ut med allt som livet slängt på mig!!! men ja vad säger man får aldrig större prövningar än vad man klarar av men nu är jag faktiskt bra jäkla tveksam!!!! Jag är helt slut nu jag börjar fundera på om allt händer för att jag ska ge upp jag som aldrig ens tänkt så att de ens är möjligt att ge upp... men nu funderar jag på om livet vill visa mig att de banne mig är nog nu...
om något bara kunde gå vår väg, och kunde bli till våran fördel. va är det jag har gjort som är så fruktansvärt hemskt att barnen ska bli utan sina föräldrar.. ska behöva lära känna två nya människor och som de ska leva hos troligen delade på också!! är jag verkligen så fruktansvärd hemsk att barnen ska behöva bli lidande för det?!
ajaj håller på att tvätta upp alla barnens kläder och ev gosedjur som ligger i tvätten så de kan få ta med sig allt som är deras. även om de aldrig mer kommer bo här. kommer även under tiden åka hem de få gångerna jag åker börja packa ner allt som är deras i separata påsar så de åtminstonde får nån typ av hemma känsla dit dem kommer. just nu känns det bara som att det är 8 veckors förhalning på nånting som ändå kommer ske..
jag som både läst och hållt mig någorlunda påläst om reglerna och förhållandena som borde finnas kring missförhållande i hemmen för ev omhändertagande och även vad reglerna säger kring LVUn osv... men inte gav det mig nått för det!!!
och inte följer ju soc de reglerna ändå inga anhöriga är kontaktade, inte barnens skola, förskola, inte läkare eller andra instanswr som barnen har kontakt med... i en utredning ska alla dessa tas kontakt med och inte är barnen frågade heller hur de känner.
och i 8 veckor ska vi bo med en massa andra människor och under dem besöken vi gjort där borta är det ingen som ens haft tillstymelse till ett leende på läpparna, inte skrattat mer än när jag sa till en personal ja sist jag såg dig gick du runt med en massa pannkakor och höll upp handen som att jag skulle servera då skrattade denne och menade att ja just ja... men de är också de enda...
vi kommer ha ett fasligt sjå att hålla de två små på rummet då det inte går att låsa dörren, de är långa inbjudande korridorer... en dubbeldörr i våra rum så rund springandet är ju definitivt ett faktum!!! och dessutom är det nog bäst att fortsätta vårat skift för att minimera de faktum att barnen kommer smyga ut och gå in hos allt och alla... jag säger bara det stackars dem som barnen fäster sig vid de kommer aldrig få vara ifred från dem inga dörrar går att låsa så som sagt vi lär ju ha våra skift jag hoppas för allas skull att vi får ha hasparna på åtminstonde den ena dörren så vi kan minimera att de kan ta båda dörrarna.. för de betyder att får vi inte det så lär vi försöka köra dygnet runt i 8 veckor för att inte riskera att alla andra också blir väckta. för då lär vi sitta vid varsin dörr och vakta så inte barnen går ut.. eller ja maken kommer ju lägga sig och sova oavsett men jag får försöka eliminera det då jag är fullt medveten om att de är troligt scenario eller faktum mer än scenario... skillnaden när man åker som släkt eller så men vilt främande människor nej där går min gräns
och då inte barnen har de spärrarna då är det mitt ansvar som förälder att hjälpa dem att ha den spärren... så antingen dygnet runt båda två om vi har två dörrar eller enbart skift om vi bara behöver passa en dörr...
men andra ska inte behöva bli störda av mina barn mitt i natten så enkelt är det...
jag är också lite fundersam hur jag ska få orken att räcka till... jag menar här hemma passar jag ju på att vila medans barnen leker men kan ju knappast lägga mig på golvet i lekrummet eller lägga mig i soffan i de gemensamm vardagsrummet.. dunsa ner på gräset medans de leker i sandlådan osv de gör man ju inte... spelar ju ingen roll hur ont jag har de är ju barnen i fokus... men är tveksam till hur min kropp kommer ställa sig till de och vilka effekterna kommer bli... men å andra sidan lär se ju få ordentliga anledningar till ett omhändertagande så då får de ju som de velat hela tiden. men vet inte om de är riktigt schysst eftersom att jag idag håller ihop tills pappa vaknar från sitt sovande efter att ha tagit natten.. och att när de gör annat så passar jag på de kan jag ju inte göra nu... men ja borde väl inte vara förvånad... jag har ju aldrig varit den där tursamma eller den som haft plussen på min sida snarare tvärtom.
jag får höra gång på gång att t.ex. psykologer är impade av hur jag kunnat tagit mig så långt som jag gjort men nu känner jag bara vilket förbannat bullshit!!!
jag klarar inte ens av att ha barn utan att bli ifrågasatt gång på gång av soc... och andra de blir ifrågasatta ljuger och helt utan konsekvenser och barnen får vara kvar trots att de är helt förstörda och mår så dåligt!! Medans jag som går på knäna för att ge mina barn ALLT och som har lov ord från höger och vänster för allt jag ser till att barnen får och har.. hur duktiga dem är så ordentliga och uppfostrade dem är osv ändå så är det jag som blir av med mina barn... eller åtminstpnde satt under lupp... statistiken säger att vi går hem utan våra tre minis.
ja man får säga att jag är negativ men jag har varit positiv i så många år och har då inte fått något för det... mer än ännu mer trubbel... eller hemskheter... allt jag ska orka med de här också är bara för mycket... jag har ingen ork att stå upp och le igenom denna kamp också jag orkar bara inte längre får ändå inget för att jag ler nickar och tror positivt... det har ju bevisat sig mer än en gång!!!! och dessutom jag har ju provat de och vad har de gett mig hitintills? ja visst trevliga stunder fram tills nu men inget som gett mig speciellt mycket i återgäld.... och om jag nu prövar de andra sättet då borde jag kanske få nått igen!!!
fast åandra sidan kanske det inte handlar om mitt sätt utan att det är just jag att det är mig det är fel på... och då är det väl tur att barnen slipper mig sen då att de inte behöver smittas av min katastrofala hemskhet.. att de får de bättre utan mig istället...
finns få saker jag varit så extremt tydlig med till barnen som att gör ditt bästa så har du gjort allt du kan då kan man inte begära mer. Det andra är att så länge du känner att du kan stå för det själv så vet du själv att du gjort ditt bästa då har du inget att skämmas för.
nu står jag här själv och försöker verkligen se det så och ändå kan jag inte känna mig till freds med att jag bokstavligen lurar mina barn... inte bryr jag mig om att jag gjort allt jag kunnat eller att jag gett allt jag haft för här står jag och är helt förlorad trots att jag kämpat livet ur mig och gjort mitt bästa och jag antar att folk runt mig tyckt också då jag haft privilegiet att haft hand om deras barn med.. men ja nej jag misstänker att det är det ju definitivt slut med även de.. åandra sidan förstår jag dem...
men jaja nu har vi ialla fall börjat packa de som ska med till huset... de kommer nog med största sannolikhet bli 8 veckor med känslorna på utsidan medtanke på situationen det faktum att de dessutom är en människa på boendet som kommer röra upp det som var de hemskaste som hänt mig innan detta med mina barn...
fick en helg till innan det är dags i alla fall. en massa tvätt, packning och allt annat vad som innefattar en "semester" med 3 barn....