Inget handlar egentligen om mig... jag får sällan möjlighet att göra de jag vill eller ofta att är de orken som tryter för att jag gör saker med barnen... jag väljer rullatorn fast de är min kropp som tar stryk av det. för att barnen ska kunna sitta om de blir trötta, inte vill etc eftersom att jag har svårt att bära. men även de gör jag trots att jag är avrådd att göra det... men barnen går först i min värld...
jag offrar även min tid med barnen för att de ska få göra sånt som dem vill, fast jag vet att jag aldrig får igen den tiden...
jag hämtar tidigare än jag skulle behöva pga min sjukpension för att jag vill ha den tiden med mina barn!! Vi har väldigt väldigt sällan barnvakt och har vi barnvakt ja då är de för att gå på föräldramöte för barnens räkning....
jag har slagit mig gul och blå för att få utredning till W för att han ska få de allra bästa förutsättningar inför skolstarten i höst mm! Jag har varit i så obekvämasituationer och suttit i såååååå många samtal till höger och vänster för att kunna ge honom detta!!!
Vi har valt bort kalas, åka i väg till nya människor till stor del eller ja egentligen alls och håller oss på hemmaplan för de mesta. och åker vi i väg är det lekpark, picknick för barnen, eller annat för barnens skull. jag träffar knappt en vuxen människa eftersom att jag är med barnen och alltid sätter dem i främsta rummet!
Jag väljer också att låta barnen har sina egna känslor, vi pratar ofta om vad de känner, att man känner olika och att det är okej. Vi är också enormt tydliga med att vi Alltid älskar barnen men ibland älskar vi inte allt de gör men att dem som person slutat vi ALDRIG att älska!!! Vi finns alltid där för dem eller i alla fall gör jag det!!
Men idag har jag fått höra att jag är både självupptagen och pratar 80 % av tiden om mig själv, vet inte vem andra utgår ifrån men jag utgår alltid ifrpn min upplevelse med reservation att ändra känner annat!! Jag anser att de är mest ärligt och schysst med eftersom jag omöjligt kan veta hur andra upplever saker eller veta hur de känner...
jag är också egoist som bara tänker på mig själv!!! ja absolut känner jag om jag gör något för mig själv 1 gång i veckan då har jag nog räknat högt!! Jag håller mig till och med från att gå på toa för de mesta för att jag gör saker åt eller tillsammans med barnen och W till exempel tappar intresset om jag reser på mig... då sitter jag hellre kvar tills han tappar intresset av annan orsak än mig och sen reser jag på mig...
Möjligen att jag drillar mina barn ganska hårt när de gäller uppförande man säger tack, man är artig, man frågar, man sparkas inte och man slåss inte, svär är ett enda utantag och de är om man gör illa sig eller misslyckas så katastrofalt att man inte hittar andra kraftuttryck! man pekar inte finger till någon, man använder inte ord man inte vet vad de betyder och även om man är arg så kallar man inte någon för fula saker. för mig är det normala regler som är självklara! i vår familj hjälps man åt på sin nivå och alla är inkluderade oavsett funktionsnivå! inget är för konstigt och inget är mer normalt än något annat vi har olika sätt att tackla motståndet här i livet som vi utsätts på!
Vi må leva i våran fyrkant många gånger men kliver vi utanför den får vi också räkna med att vi får ta konsekvenserna!! försvunna barn, överexalterade barn då vi bara gör sånt som de tycker om eller har utbyte av när vi kliver utanför vår fyrkant. Alla högtider firas 1 gång och inte fler då kraven blir för tunga om vi skulle utsätta oss flera gånger en gång om året räcker per högtid. att åka i väg på semester kräver inte bara planering utan uppsägning och tänka utanför boxen då det alltid händer saker. saker blir förstörda, brunnar blir överrösta med sten så det blir stop, det blir stenar kastade på bilar, försvunna ungar, förstörelse av diverse leksaker, andras saker mm därför måste vi i den mån de går hjälpa till och undvika de som går att undvika utan att behöva vara övervakande tråkiga och stela föräldrar då eliminerar vi de risker vi kan för att sedan låta alla kunna slappna av lite mer än att alla ska gå och vänta eller fundera på nästa grej!!!
Vi har våra rutiner av en anledning och för oss är de det som fungerar och gör att vi klarar av att kliva utanför våran fyrkant ibland. men då får vi också ta konsekvenserna av vårat beslut att kliva utanför!! Och aldrig aldrig någonsin är det barnens fel utan vi som inte varit tillräckligt förberedda eller tänkt så långt mm
mitt snurr i huvudet håller jag för de mesta i huvudet, bloggen och psykologen och till viss del med den som frågar eller jag behöver fråga om något är totalt galet eller om tanken är någorlunda ok...
så nej jag anser inte att jag är egoistisk, egocentrisk eller självupptagen sen att jag börjat att stänga in mig och inte hälsar på någon eller göra något annat är för att jag upplever att de få gånger jag bokstavligen skriker jag behöver nån så är de väldigt få som finns där.. och som de få gångerna försöker sätta sin in hur det är för mig! Så jag väljer att låta det handla om barnen och att barnen har rätt till sina relationer även om jag själv väljer att backa och inte förlita mig på att jag får tillbaka de jag ger. eller ens tro att jag får hjälp när jag behöver utan jag gör själv eller inte alls... och frågar jag nån har jag en liten liten klutt av inre cirkel som jag kan fråga men då ska de vara nödvändigt annars låter jag de va helt! eller som sagt gör de själv.
jag vet innerst inne att jag inte alls är som jag fick till mig idag ändå kan jag inte låta bli att bli ordentligt ledsen att allt jag gör för att hjälpa andra, allt jag väljer bort för att ge barnen mer tid osv ingenting av det är tillräckligt uppenbarligen då jag ändå inte lyckas övertyga alla.. visst vi är olika men detta känns ju bissart. skulle själv inte säga så utan tala om att de jag sett eller av de jag hört känner jag eller tycker jag så här.. att säga att så här är du eller att säga så och bara låta det vara utan närmare förklaring händer inte man bör ha belägg eller anledning till varför man säger som man gör och då förklarar man även de inte bara slänger ur sig saker som både sårar och kan trycka ner en människa.. man värnar och tar hand om sina medmänniskor, att förklara ett beteende med beskrivande ord är ingen kränkning utan upplevelsen utifrån en personlig koppling... att jämföra och även förklara varför man gör den kopplingen är en åsikt inte ett fakta.... men att bara säga rakt ut du är SÅ här utan närmare förklaring och då menar jag inte att man typ säger för att du alltid säger ordet jag! vem ska jag annars prata ifrån min farmor som varit död 10 år? eller mitt barn som i min mening att sin egna upplevelser... eller åsikt, känsla mm
så ledsen och känner mig så otroligt dålig och fel som människa för att jag uttrycker mig som jag gör, säger de ord jag gör och dessutom efter många års strävanden tyckte att jag hade kommit sååååååååå långt... att jag dessutom tyckte att yes jag blir arg men jag klarar mig på att höja rösten lite grann, visa mitt missnöje, visa tårarna när jag är ledsen men ändå klarat av att hålla de hela i någorlunda schack att då få de slängt i ansiktet att jag är någon jag själv skulle självförakta och undra om människan inte hade en känsla i kroppen, brydde sig om andra osv... de blev tufft.. så på 1 timme gick jag från att känna fantastiskt jag är någon till att bli en självupptagen egocentrisk uppblåst bitch som inte tänker på andra utan bara sig själv!!
kommer inte ens ihåg när jag tog 5 minuter till att sminka mig fast jag vet att jag känner mig fräschare för att jag lägger min energi och mig själv till barnen... så utom att köra över alla och tala om att saker vi gjort eller ska göra är på de sättet jag anser att de är eftersom att jag tydligen är ett fult ord... och att jag inte ska utgå ifrån mig själv utan från samhällets normer oavsett vad jag tycker..
sätta barnen i alla aktiviteter jag kan hitta och låta dem springa vind för våg för konsekvenserna som kan bli ska jag ju inte tänka på.... för dumt att undvika situationerna vi kan undvika bättre att släppa allt..
Alla år av uppfostran och tjat om tack, varsågod och andra i mina ögon basic saker är långt ifrån bra tydligen. barn är barn och ska inte behöva tänka på konsekvenser av att slåss eller sparkas eller andra i mina ögon onödiga saker för de är ju barn där är de jag som vuxen som måste ändra mig!!! Men inte genom att lära barnet de grundläggande utan genom att ändra mig!!! Hur de ska gå till har jag ingen aning men tydligen så skuldbelägger jag barnet!!
Och till på köpet är Alex så fantastisk som yttrat både de ena efter de andra av mina ord vid möterna så han är jätteduktig som pratar då bra om att vi kan ha blivit hemma blinda, och att han är så bra som höll på med annat medans barnen var i ett annat rum eftersom att barn måste vara barn. och att barnen tittar på en är samma sak som att man tillrättavisar barnen för mycket eller att man på något sätt skadar dem för de är rädda... därför kollar de om de får göra de dem tänkte..
jupp detta var/är min måndag !!!